Klicka på bilden, för att se hela bilden
Deras namn är hämtat från Tolkiens Midgård, texterna avhandlar den nordiska mytologin på längden och tvären och de spelar melodisk death metal. I takt med att populariteten ökat har dock missförstånden vad gäller Amon Amarths musikaliska hemvist bara blivit värre och värre. Därför vill sångaren Johan Hegg nu med emfas en gång för alla klargöra att hans band har vare sig med vikinga- eller folkmetal att göra. Däremot stämmer det att lyriken som sagt starkt inriktad på nordens blodtörstiga erövrare, och nya albumet Deceiver Of The Gods är inget undantag i det avseendet. Ämnet fortsätter intressera och uppslagen tycks aldrig ta slut.
– Nej, det är rätt lustigt, säger frontmannen. Frågor om det där dyker upp inför varje skiva. Jag kan förstå varför, men ofta är det folk som inte är så bevandrade i hur många fascinerande sagor det finns. Det finns en hel uppsjö att gräva ur, och jag har också märkt att jag tolkat saker helt annorlunda när jag läst om dem tio, femton år senare.
Johan säger vidare att den musik bandet gör lämpar sig väl för de här historierna. Samtidigt uttrycker han lite förvånande att lyriken är sekundär. Inte nödvändigtvis för honom själv, men han ser rösten mer som ett instrument än vara något av vokal natur, och därför har det inte så stor betydelse om innehållet inte alltid skulle vara helt nytt.
– Ändå har vi alltid försökt utvecklas inom våra ramar, det har vi hållit på. Men självklart följer vi traditionen från tidigare plattor även på Deceiver Of The Gods. Det som skiljer sig från tidigare är att vi inte censurerar oss lika hårt. Tidigare har vi alltid skrotat ett riff om det legat för nära något gammalt vi gillar, men den här gången har vi behållit det om det funkat för låten. Så man kan säga att influenserna lyser igenom tydligare, vilket har gett fler dimensioner.
– Andy Sneap som arbetat med bland andra Accept och Killswitch Engage har producerat. Hur kan det komma sig att det blev han?
– Det berodde på att vi kände igen hans namn från många fantastiska produktioner. Jag fastnade just för det han gjort med Accept och Kreator som jag tycker låter grymt bra. Vi ville ha ett vibrerande levande sound, och han förstod precis vad vi menade. Sedan hjälpte det ju också att han är j-vligt trevlig och en duktig musiker också.
I dagens läge är det över tjugo år sedan Amon Amarth reste sig ur resterna ur det föga kända bandet Scum. Under den tiden har Johan och hans kumpaner släppt åtta album och via flitigt turnerande byggt upp en hälsosam karriär. Sångaren säger sig emellertid alltjämt ha drömmar, men tar problemen som dem kommer och ångrar ingenting. Misstag hör till, och i bästa fall har alltid något positivt kommit ur av dem.
– Alltså, om man ska sammanfatta har vi gjort både bra och jävligt dåliga val, men vi har alltid lärt oss något av dem. Vi har varit konsekventa för att komma dit vi är. Musikbranschen är knepig, och jag tycker fortfarande inte vi har särskilt mycket koll. Men jag vill gärna tro at vi vuxit upp. Sedan var det tur att vi inte slog igenom så fort också. Vi var inte mogna för en snabb succé. Det faktum att vi har fått slita hårt gjorde oss ödmjuka.
– Tror du det kan bli tjugo år till med Amon Amarth?
– Som jag känner idag kan vi hålla på till vi är sextio, men så mycket kan hända på vägen. Det är det som är skönt med det här bandet, vi lever i nuet. Vi försöker inte blicka för långt framåt. Men vi har också jobbat oss fram till en punkt där vi verkligen går in för att vara professionella och inte svävar ut för mycket. Vi vill göra bra gigs, och ge folk valuta för pengarna. Att turnera är faktiskt ett arbete. Om man jobbat på Konsum hade man ju inte precis dragit i sig en sjuttiofemma på lunchen.
– Det har blivit mycket musiksnack i den här intervjun, men så pratar ni heller inte mycket om era liv utanför musiken. Betyder det att ni lever helt vanliga liv till vardags?
– Ja, jag bor på landet och har en stor gård att ta hand om. Men det är min frus föräldrahem, annars hade vi nog inte haft råd att bo så här. Vi drar in så pass mycket pengar att vi kan leva ett normalt liv, och det försöker vi göra också. Enda skillnaden är att jag är borta sex månader om året. Då saknar jag såklart min fru, men även om det är jobbigt har det sin tjusning också. Der var värre förr när jag bodde själv och kom hem till en tom lägenhet i Årsta.
Skriven 2013-06-18
