PHILIP GLASS ENSAMBLE, Malmö Live, Malmö den 26 maj 2019

Den nu 82-årige Philip Glass firar femtio år med sin Philip Glass Ensamble och uppskattade förra besöket på Malmö Live så mycket att han gärna ville komma tillbaka. Det var vi väldigt tacksamma för. Förra besöket var pianokonsert men denna gång var det betydligt mer elektrifierat. De sju musikerna Philip Glass själv, inkluderad hade sättningen fyra på keyboard och tre på blås. Sången skötte en av keyboardisterna. Detta kan tyckas vara en underlig sättning, men det är inget mot vad musiken är om man aldrig har hört den innan. Musiken bygger på små variationer och väldigt mycket snabba toner som repeteras i oändlighet. Till detta sång fast utan text.

Att försöka tänkta på vilket håll man ska cykla hem eller vad man äta till middag nästa dag är fullkomligt omöjligt eftersom den här musiken är så pass krävande och slukar en fullständigt. Om man kallar musiken för minimalistisk kommer man få en tillrättavisning av Philip Glass eftersom han själv vill kalla musiken för repetitiva strukturer. Om detta nu gör någon skillnad.

Konserten framfördes i två delar och ensamblen öppnade med stycket the CIVIL warS – Cologne från 1984. Därefter Dance Piece No 9 med vacker hög sång från Lisa Bielawa. Den första delen avslutades med Music in Twelve Parts, Part 1 & Music in Twelve Parts, Part 2 från 1970. Det sistnämnda verket tog verkligen musten ur en och man hamnade i någon form av trance efter 10 minuter eller så.

Jag har lyssnat i många år på Philip Glass, men har för länge sen tappat räkningen över hur mycket musik han gett ut. Han har skrivit musik för sin ensemble och gjort pianokonserter och skrivit ett otal operor som har spelats världen över. De mest kända är troligtvis Satyagraha från 1985 eller den ytterst besynnerliga Einstein on the Beach från 1979. Han har samarbetat med Ravi Shankar och skrivit mängder med soundtracks till filmer. The Illusionist, Fantastic Four och The Thin Blue Line är några exempel. Glass samarbetade även med Brian Eno och David Bowie, vilket resulterade i ett flertal arrangemang av Bowies musik. Filmmusiken till undergångsfilmen Koyaanisquatsi från 1983 har visats på tv och är väl mer aktuell än någonsin då den beskriver miljöförstöringar och hur allt går åt fanders…

Efter pausen framförde ensemblen ett spår från tidigare nämnda film. Albumet Glassworks verkade Philip Glass själv nöjd med eftersom han spelade tre spår från detta album. Konserten närmade sig obevekligen slutet, och sista stycket som framfördes var The Photographer från 1982. Men, lite oväntat när det gäller den här sortens musik så blev det ett extranummer. Detta från tidigare nämnda Einstein on The Beach. Kanske inget man tänker på, men Mike Oldfield har absolut varit influerad av Philip Glass. På albumet Platinum från 1979 har han arrangerat ett stycke och albumet Incantations har definitivt influenser av Philip Glass repetitiva strukturer.

Det här var en musikalisk upplevelse utöver det vanliga.

Skriven 2019-05-27

Skriv ut sidan

Våra partners