REBECKA TÖRNQVIST, Victoriateatern, Malmö den 29 april 2019

Rebecka Törnqvists senaste album, två år gamla Home Secretary har hyllats å det värsta av kollegorna, och ur en rent logisk aspekt kan jag förstå det. Denna sångsamling bejakar det experimentella, de udda klangerna och som vissa skulle kalla det; ett säreget musikaliskt uttryck.

Kompromisslöst utforskande

Vilket det förstås inte är något ont i. Men ni får ursäkta att jag svär i den där välbekanta kyrkan. För när sångerskan nu i stort sett helt fokuserar på det kompromisslösa utforskandet även live blir jag lite trött. Och möjligen lite otålig också. Missförstå mig inte nu, det är helt okej att ändra stil även i min bok. Eller hoppa mellan genrerna jämt och ständigt. Något långt ifrån alla accepterar, bör påpekas. Intoleransen frodas inte sällan när det gäller musik.

Konstmusik light

Men det som presenterades på den utsålda Victoriateaterna handlade inte om det, utan om något mer annorlunda än så. När sådant som For Show och Sidewalk Signs tonade fram associerade jag inte alldeles osökt till något som skulle kunna betecknas som konstmusik light. Visst, jag överdriver kanske väl mycket här, för det Törnqvist och hennes mannar gjorde tangerade knappast Philip Glass eller någon liknande kompositörs alster. Men ni förstår poängen. Det är lite åt det hållet musiken drar.

Per ”Texas” Johansson dominerade

Den opluggade ljudbilden, som endast bestod av producenten Johan Lindströms hyfsat lågmälda, men ändå tydligt backande gitarrinpass, Konrad Agnas känsliga trummande, vispande och skakande av småklockor samt blåsaren Per ”Texas” Johanssons mäktiga uppsättning av blås modell saxofon och klarinett satte så att säga tonen.

Och om någon nu tilläts dominera, så var det faktiskt just den sistnämnde. Som bevisföremål a och b kan såväl den rytmiskt upptempo-orienterade Cuckoo och The Poachers med tillhörande avslutande utflykt med solosaxen nämnas. Men det var inte bara de tydliga soloinsatserna av Johansson som gjorde avtryck, inte sällan smyckades melodierna med små diskreta blås väl avpassade för sången.

Föredrog det crooneraktiga, söta och väna

Nu har jag ju varit rätt kritisk hittills i den här texten, men just Cuckoo var ändå något av en favorit denna kväll. Liksom Keeper of Locks and Keys med sin galopperande rytm och skeva instrumentala klimax, för övrigt.

Fast med detta sagt; jag föredrog ändå tveklöst det tydligare utmejslade materialet man bjöds på. Typ traditionellt crooneraktiga Mary Mary – om än här ommodellerad efter det aktuella soundet, väna Jewel Boxes och söta valsiga extranumret Tremble My Heart.

Krävs mod att köra ända in i kaklet

Med andra ord hade jag utan tvekan uppskattat en konsert med den gamla skolans Rebecka Törnqvist mer än den som visade upp sig på Victoriateatern i måndags. Och då särskilt om hon som bonus stoppat in ett antal nummer från det forna supergruppsprojektet Glorias – även kallade Sveriges Fleetwood Mac – repertoar. Det om något hade verkligen varit något att skriva hem om. Fast med detta sagt; jag respekterar verkligen Törnqvists nuvarande musikaliska kurs. Det krävs mod för att köra ända in i kaklet, och lämna det förflutna nästan fullständigt därhän.

Skriven 2019-04-30

Skriv ut sidan

Våra partners