SONJA (Sonja: The White Swan)

Regi: Anne Sewitsky
I rollerna: Ine Marie Wilmann, Valene Kane, Eldar Skar, Anders Mordal, Pål Sverre Hagen

BETYG: TRE
PREMIÄR: 2019-05-17

Sonja Henie var störst och världsbäst på konståkningsrinken, och fraterniserade sig tydligen en del med nazisttoppen då det begav sig på det glada(?) trettiotalet. Men efter ett vinterolympiskt guld 1936 bar det av till Los Angeles, turnerande med en egen isshow och icke minst en dollarstinn Hollywoodkarriär. Det är också mycket riktigt det sistnämnda man fokuserar på här, och inte så mycket mer.

Vilket väl både är på gott och ont. Gott för att det retar glamournerven, och kastar en direkt in i den omvälvande värld Henie levde i där på andra sidan Atlanten, men en aning ont för att man egentligen inte får reda på mer än nödvändigt om hennes förflutna. Spelplanen krattas via små fragment i form av en del av dialogen och ett antal kortare flashbacks, men i övrigt är det kanske lite tunt med det där köttet på benen, som man gärna hade önskat sig.

Fast ändå, det går inte att komma ifrån att det är en både underhållande och fascinerande historia man serveras. Sedan hjälps det hela upp av att det hela både är flyhänt och effektivt berättat av regissören Anne Sewitsky. Vilket inte är så konstigt, det här är en dam som gjort sig ett namn hemma i Norge via tv-serier och ett par romantiska komedier, och det märks. Tempot är högt, och det slösas inte alltför mycket tid på huvudpersonens tunga känslostormar och livsavgörande uppgörelser. Syftet är att budskapet ska gå fram, inte att man nödvändigtvis ska involveras på djupet.

Nu låter detta kanske som att jag sågar Sonja, men så är inte fallet. Möjligen är det frågan om ett konstaterande, men inte mer än så. För som sagt, underhållningsvärdet finns där, och man har aldrig tråkigt. Sedan är det lätt att göra tummen upp för både tidsatmosfären och miljöerna från då det begav sig.

På samma sätt vore det synd att påstå att Henie är framställd som någon rakt igenom trevlig person. Visst, hon har sina goda sidor, Ine Marie Wilmann i titelrollen gör henne till såväl en karismatisk och charmig som en ambitiös och talangfull kvinna, men egenskaperna inbegriper dessvärre också självcentrering, utnyttjande av de närmaste och självdestruktivitet.

Sedan blev det väl mycket nyttjande av spånken också med åren, vilket naturligtvis inte var så särskilt lyckat med tanke på konståkningen. Lyckad var för övrigt inte heller norskans goda aptit på män. Filmbossen Darryl F. Zanuck slet sitt hår när komprometterande bilder på henne hotade nå allmänheten. Fast i det avseendet är det lätt att ställa sig på Henies sida; om nu männen i drömfabriken fick avnjuta livets frukter med olika partners utan gnäll, så kunde väl hon också få göra det. Något filmens Sonja är uppfriskande tydlig med att framhålla.

Tydlig är denna skapelse som helhet också för övrigt. Traditionell utan krusiduller, snygg och välgjord om än inte fullödig är adjektiv man kan dra till med för att beskriva detta alster om ett livsöde av en typ man inte direkt hör om varje dag.

Skriven 2019-05-27

Skriv ut sidan

Våra partners