JOE LYNN TURNER om hjärtproblemen, ny musik, Yngwie och – förstås – Rainbow

Allt går inte alltid som man tänkt sig. Inte ens, eller kanske särskilt inte i rockvärlden. Fråga bara Joe Lynn Turner, för evigt förknippad med sina sejourer med Deep Purple, Yngwie Malmsteen och Rainbow. Först gick den “riktiga” återföreningen sångaren arbetade för med sistnämnda band i stöpet redan för fyra år sedan. Detta sedan grundaren och gitarristen Ritchie Blackmore tyckte det var en bättre idé att sätta upp en helt ny konstellation istället för att använda sig av alla de originalmedlemmar som alltjämt var vid full vigör.

Fullt återställd med fokus på sunt leverne

Fast betydligt värre var givetvis det faktum att frontmannen drabbades av hjärtproblem i april förra året. I samband med detta fördes han omgående till sjukhus i Vitryssland där hemadressen är för tillfället, varpå den förestående turnén ställdes in. Istället väntade ett halvår av rehab, träning och totalt fokus på sunt leverne. Vilket gav avsett resultat. Idag är Turner fullt återställd tack vare sin unga fru Maya Kozyrava, som fått honom att ändra livsstil genom att hålla ett vakande öga på honom och ha piskan i högsta hugg vid behov.

– Ja, det känns väldigt bra nu, bekräftar han. Jag mår mycket bättre än tidigare. Det har ju gått ett år sedan mina trubbel med hjärtat nu. Jag var hos doktorn nyligen, och han sade att alla värden är fullständigt normala. Men när det här hände var jag under stor press, och då drabbades jag av en hjärtinfektion. Jag hade precis kommit hem från Japan, och fick en kollaps.

Nytt liv i Vitryssland

Joe berättar vidare att han arbetar hårt för att hälsan numera. Men fem hårda pass i gymmet i veckan blev för mycket av det goda, så nu ligger dosen på stadiga tre gånger istället. Men att denna omställning av livsföringen på det hela taget varit av godo råder det knappast någon tvekan om. Dessutom har den forne New Jersey-bon gått och blivit fast boende I Vitryssland också, vilket också tycks ha fått god inverkan på det allmänna välbefinnandet.

– Yeah, du har ringt mig i det vackra Minsk. Min fru är advokat här. Tanken från början var att vi skulle se hur vi trivs, men så fick jag mina hjärtproblem, och då planterade vi våra fötter här. Så då sade vi bara att vi väntar ut det, sedan får vi se. Men för min del är det väldigt lätt att utgå härifrån när jag ska åka runt i Europa och Skandinavien och göra mina konserter.

Mix av Classic rock och industrimetall med Pain

– Vad händer annars på musikfronten? Det borde väl vara dags för ett nytt soloalbum igen, det var ju tolv år sedan? Annars var väl det sista jag hörde från dig senaste skivan med ditt AOR-band Sunstorm?

– Förmodligen är det så. Men på sista tiden har jag arbetat med Peter Tägtgren från Pain. Vi har gjort sex, sju spår tillsammans, och de är mycket tyngre än vad jag brukar göra. Det låter mer som en mix av classic rock och industrimetall, och jag tycker inte det låter som någonting annat. Jag skriver texterna och melodierna, och Peter gör resten. Det här är rätta vägen att gå för mig nu, och vi kommer att försöka sälja in det till skivbolagen vid tillfälle.

Joe säger att dealen med Peter Tägtgren är att han ska färdigställa inspelningarna innan de går vidare, men han är så nöjd med dem att de likaväl kan skickas ut till berörda bolag direkt.

– Jag tycker de är “killers”. Det ska inte ändras i dem. Det här är något som får en att utbrista “Yeah, jag fattar”.

Födelsedagsparty ledde till samarbete

– Det låter nästan som om det här är ett gemensamt projekt, men det är det alltså inte?

– Nej, det är ett soloalbum, och det säger Peter också hela tiden. Det är jag som säger det är ett samarbete. Men du vet, allt det här började för att hans bror Tommy är ett stort Rainbowfan. Jag spelade på hans födelsedagsparty för två år sedan. Så jag och Peter hängde lite då, och då sade jag till honom att slänga åt mig något. Vilket han gjorde. I bilen på väg till mitt tåg spelade han upp något, och när jag sedan skickade ett svar skrev jag “Det här kan nog funka”.

Den korrekta versionen av Rainbow

Därefter glider samtalet fullt logiskt in på Rainbow. Att prata med Joe Lynn Turner utan att detta ämne kommer upp är oundvikligt. Inte minst denna gång eftersom han detta år uppträder på Sweden Rock, och repertoaren i setet är mer eller mindre given. Det blir ett par Deep nummer från “hans” Deep Purplealbum Slaves & Masters, möjligen något från tiden med Yngwie Malmsteen och – såklart – Rainbow för resten.

– Tills nya albumet kommer ut är det det jag kommer att koncentrera mig på. Jag vill ge folk chansen att höra den korrekta versionen av classic Rainbow . Det är lustigt det där. De spelar också på Sweden Rock dagen efter mig. De kallar sig Rainbow, men de gör mest Deep Purplelåtar. Många kommentarer handlar just om detta. Varför kalla bandet för Rainbow om de inte spelar deras sånger?

Svärmor och turnén som inte blev av

Denna undring får väl sägas vara ytterst relevant. Särskilt som Joe i en tidigare intervju 2014 avslöjade att han fått ett helt koppel tidigare Rainbowmedlemmar att ställa sig till förfogande för en turné, däribland sångaren Graham Bonnet, klaviaturspelaren Tony Carey och basisten Bob Daisley.

– Jag har sagt det här tidigare, men jag säger det igen; alla ville göra det här på en gång. Det som förstörde det här var att Ritchie inte fick höra den sanna historien. Jag har rätt bra kontakter, och vi hade 160 gigs på gång och skulle gjort en dvd som dokumenterade alltihopa också. När jag presenterade idén för Carol var hon orolig för att tappa kontrollen. Jag serverade henne allt vi hade, men hon var inte tvungen att äta allt som fanns på bordet.

För de som till äventyrs inte vet är den Carol Joe pratar om alltså svärmor till Richie Blackmore och därmed också mor till dennes fru Candice Night. Carol fungerar också sedan flera år som manager åt Ritchie och dottern, vilket gjort kontakten med gitarrlegenden problematisk för att nu uttrycka det milt.

Rena pengaroffandet

– Jag hörde från Rainbow-lägret att vi bara ville göra återföreningen för pengarna. Och det är klart vi tjänat pengar, men Ritchie hade tjänat mycket mer än jag. Dessutom hade han kunna lämna scenen som den ikon han är. Men det kommer han inte att göra nu. När jag såg klipp på YouTube tänkte jag bara “De har ju inte ens repat”. Det är rena pengaroffandet, och de hade kunnat tjäna mer om de hade gjort det på rätt sätt.

Höjdpunkten för en livstid

– Det låter som om du fortfarande bryr dig om arvet efter Rainbow trots allt som hänt?

– Absolut. Hey, det var höjdpunkten för en hel livstid. Jag älskar alla bandets inkarnationer. Men den jag var med i var den populäraste, den var till och med större än Dioversionen. Jag älskar allt Rainbow gjorde, men den laguppställning jag var med sålde mer skivor och gjorde fler videos, och det går inte att förneka. Inte ens Ritchie kan göra det för vi gjorde fantastiska saker tillsammans. När vi stod på scen kan jag minnas hur tidlöst allt var. Det fanns en gnista av sanning i det vi gjorde, och därför blir det aldrig omodernt. Sedan gråter jag inte över det som varit, men det är synd att återföreningen inte görs ordentligt.

Yngwie en skugga av sig själv

Något eller snarare någon som sånär verkar få Joe att gråta i dessa dagar är forne arbetsgivaren Yngwie Malmsteen. Vi har båda skådat hans scenshow på senare år, i vilken hans band tillåts ta föga plats både ur bildlig och bokstavlig synpunkt samtidigt som mannen själv spelar gitarr med hög benföring.

– Det är hellöjligt. Bandet är inföst i hörnet på scenen medan Yngwie gör bensparkar på resten. När vi gjorde Odyssey tillsammans spelade han som bäst. Han andades ut och var inte en maskin samtidigt som låtskrivandet fanns där. Folk kom på konserterna för att låtarna berörde dem. Nu är han bara en skugga av sig själv. Han har tappat förmågan, och är så förälskad i sig själv att han förlorat all känsla för den han är.

Beröring förändrar världen

– Du själv då. Du har ju gjort det här i evigheter. Är det lika roligt som då det begav sig?

– Well, uppenbarligen är det inte som det var förr längre. Men min filosofi är “Gör det du älskar och älska det du gör”. Jag försöker inte återuppfinna hjulet även om det blivit en stor succé om jag gjort det. Däremot är jag väldigt lyckligt lottad för att jag alltjämt har fans. Jag har hållit på med det här i fyrtio år, och du ska veta att utan dem hade jag inte funnits. Jag lyckas beröra människor, och det förändrar världen. Och vi behöver positiv förändring nu när den är i en sådan röra. Fast livet med sex, drugs and rock `n roll är över. Sedan finns rocken förstås kvar, men den är förstås inte sig lik längre. Storbolagen har tagit över och gjort den till en vara och alla stjäler från någon. Samtidigt är det okej för mig om Greta van Fleet kommer och gör sin Led Zeppelin, men jag föredrar Rival Sons. De är en äkta bandenhet och har en fantastisk sångare.

Skriven 2019-05-14

Joe Lynn Turner framträder på Sweden Rocks Sweden Stage onsdagen den 5 juni klockan 21.00

Skriv ut sidan

Våra partners