AMON AMARTH – ”Det har varit en jävla resa, men det har inte varit lätt”

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Amon Amarth är tillbaka, och den här gången går de bärsärkagång. Berserker är i alla fall titeln på det nya och tillika elfte verket i ordningen, och som sig bör är fokus på berättelser från vikingatiden även denna här gång.

Ingen upprepning av koncepttemat

För historier och myter från denna kyligt brutala tid är som bekant bokstavligt talat Amon Amarths melodi, och när de skäggiga herrarna senast gav ifrån sig ett livstecken för tre år sedan gick de hela vägen och gjorde ett konceptalbum. Jomsviking var titeln på verket ifråga, och succén tämligen given vid releasen våren 2016. Förstaplatser i Tyskland och Österrike och idel topplaceringar i ytterligare ett dussin länder förde upp bandet ytterligare några kliv på karriärstegen. Men att försöka upprepa framgången, och köra vidare på ett sammanhållande tema fanns inte på kartan den här gången.

Ville inte måla in sig i ett hörn

– Nej, jag skrev ju faktiskt ett filmmanus till Jomsviking först, säger sångaren Johan Hegg. Det var ju det som var grejen då. Sedan skrevs musiken. Innan dess presenterade jag storyn för grabbarna, och då sade de att det var spännande att ha en story att hålla sig till och berätta kronologiskt. Men den här gången fanns ingen story. Det var inte den vägen vi ville gå. Vi ville inte forcera kreativiteten eller måla in oss i ett hörn , utan mer skriva enskilda låtar och texter.

Det där med enskildheten i materialet tog sig sedermera uttryck i lyriken. Mycket av ordflödet på Berserker är av en personligare karaktär än vanligt. Sådant som The Shield Wall och Berserker at Stamford Bridge när för all del samma episka dimensioner som så ofta annars, men en hel del annat går ner på en mer nära karaktärsmässig nivå. Något Johan kan tacka sin fru för.

Fruhjälp och medveten vaghet

– Ja, hon har alltid en massa bra idéer. När jag kör fast i skrivandet hjälper hon mig, jag har det fantastiskt på det sättet. Sedan har det blivit personligt den här gången även om det inte är uppenbart. Jag vill medvetet vara vag, ”intentionally vague”, som Micke (Stanne, sångare) i Dark Tranquility brukar säga. Det finns för all del de som som kan skriva tydligt, och göra det jävligt bra, men det är inte min grej. Sedan om jag är vag kanske jag kan inspirera andra eftersom de tolkar en text på ett annat sätt.

Inspelning i L.A. med Steel Panthers producent

Berserker skiljer sig också i det avseendet att inspelningen skedde i USA för första gången. Färden tog bandet till L.A. och synnerligen välmeriterade producenten Jay Ruston, mannen med så vitt skilda namn som Anthrax, Stone Sour, Uriah Heep och Steel Panther på sitt CV.

– Ja, alltså det fanns väl flera skäl till att vi åkte dit, men huvudanledningen var att Jay fanns där. Sedan har vi spelat in mycket i Sverige och de två senaste skivorna gjorde vi i England, så vi kände vi ville ha miljöombyte. För mig personligen var det inte så viktigt, jag hade kunnat göra det i Sverige igen. Men det här är ett teamwork, och de flesta av oss ville åka dit. Fast vi jobbade ju mycket, så vi såg inte mycket av L.A.

Dags att gå vidare

– De två föregående skivorna hade ju producerats av Andy Sneap, som bland annat producerat Accept, Judas Priest och Megadeth tidigare. Hade det blivit dags att gå vidare?

– Det var ju så att när vi började diskutera det här så sade vi att vi ville prova på att köra med en ny producent. Så vi styrde ut frågan till ett antal personer, som var intresserade att arbeta med oss. Sedan är det klart att vi hade kunnat betala en massa pengar till någon som inte var intresserad, men det ville vi inte. Fast de andra i bandet åkte över till USA och pratade med tre olika producenter, men vi kände att Jays arbetssätt och hans vision var det vi letade efter i en producent.

”Skön lirare” med involverande arbetsmetod

Johan betecknar Jay Ruston som en ”bra kille och skön lirare”. Det visste han redan sedan tidigare efter att ha samarbetet med honom på live-dvd:n som medföljde förra årets dokumentär The Pursuit of Vikings. Att de gjort saker tillsammans tidigare gjorde inte precis saken sämre, menar han och förklarar det här med arbetssättet närmare.

– Han hade en arbetsmetod som gick ut på att trummor, bas, gitarr och sång gjordes tillsammans. Om vi till exempel spelade in trummorna satt alla i studion och spelade med, och sedan fixade vi till dem efteråt om det var några småsaker. Det gav en livekänsla, och det gjorde alla involverade. Annars brukar jag sjunga in allting sist, och då får jag sitta och rulla tummarna i fyra veckor först.

Stolt och förvånad över resan hittills

Annars vore det synd att påstå att Johan och hans vapendragare rullat tummarna särskilt mycket sedan de drog igång bandet för tjugosju år sedan. Vid det här laget är sällskapet elva album och åtskilliga turnéer in i karriären, vilket gör frontmannen själv smått svarslös och förundrad när frågan om synen på gärningen hittills kommer på tal?

– Oj, det var en stor fråga. Alltså, jag tänkte faktiskt på det när jag tittade på dokumentären, och när vi besökte lagret i Tumba där allt började. Då kändes det nästan overkligt att vi kommit dit vi kommit. Så ur den aspekten känns det smått otroligt. Jag är både stolt och lite förvånad ha ha. Men jag är samtidigt ödmjuk. Vi tillhör dem som gjort det här till ett levebröd och en karriär. Det har varit en jävla resa, men det har inte varit lätt.

Skev syn på den egna positionen initialt

– Rätta mig om jag har fel, men jag har fått intrycket av att det var ”all in” som gällde redan från början?

– Ja, det är sant. Man kan säga som så att när vi släppte de första skivorna hade vi en skev syn på vår egen position, det är viktigt för unga män att ha det. Men vi fick väl en realitycheck när vi gjorde vår första headlinerturné i Europa. Det gick väl inte så jävla bra om jag ska vara ärlig. Sedan med Fate of Norns (2004) insåg vi att vi måste göra ett val att satsa fullt ut. Annars hade vi fått jobba vid sidan om. Det var då vi bestämde oss, innan dess hade vi inte haft den insikten.

Alltid varit vänner

– Men ni insåg i alla fall tidigt att det var viktigt att hålla ihop. Förutom att ni bytat trummis ett par gånger har laguppställningen varit intakt väldigt länge?

– Det här är ett tufft jobb, man lever tätt intill varandra. Men vi har haft fördelen att kunna reda upp konflikter, och det bottnar i att vi alltid varit goda vänner. Det var väl kring slutet på gymnasiet vi träffades blev kompisar, och hängde hela tiden.

”Enormt” att headlina Wacken

– Vad har varit höjdpunkterna för er så här långt?

– Oj, det finns så otroligt många höjdpunkter. Men jag skulle vilja säga vår första turné. Det är inget idag, men då var det stort. Att vara förband till Slayer 2008 på deras på deras Unholy Alliance turné var en annan stor grej. De är ju världens bästa metalband. Och att headlina Wacken var enormt. Och att öppna för Iron Maiden i Finland. Det är så mycket vi fått uppleva, så det är svårt att sätta något särskilt före något annat. Vi har ett kul jobb även om det är krävande ibland.

Inga fulla arslen på scen

– Och ni tar det lugnt med festandet vad jag förstår?

– Nja, det finns tillfällen då vi gör det. Men vi försöker vara professionella. Det finns ingen som vill betala för att se fulla arslen på scen. Vi har aldrig varit några som kan leverera då.

Skriven 2019-05-05

Amon Amarth är aktuella med nya albumet Berserker, men framträder även på Sweden Rocks Festival Stage torsdagen den 6 juni klockan 19.00