MIKE + THE MECHANICS, Amager Bio, Köpenhamn den 24 april 2019

Bara knappt tjugo månader hade förflutit sedan Mike Rutherford och hans mekaniker äntrade Amager Bios scen senast, men vad är det nu man säger: en bra låt förtjänar att spelas igen. Eller som i det här fallet, ett helt koppel sånger är värda att åter höras live. För det är klart att det var en gedigen samling hits, som avverkades även denna gång. Vi talar setlista snarlik den som framfördes senast, således. För att summera kan man säga att dängorna var intakta medan de lite mer okända alsterna bytts ut inför denna turnévända.

Inne i god inspirerad period med harmoni

Fast för övrigt var det business as usual. Vilket i det här fallet mest eller kanske snarare endast ska ses som något positivt. För även om bandet nu vid en första anblick kanske inte ter sig så sensationella, så vilar det en naturlig proffsighet över dess framträdande. Allting ter sig så lätt och självklart i dessa rutinerade herrars händer.

The Best Is Yet to Come hette det i öppningsnumret med samma titel. Ett positivt budskap om något, förstås, och även om jag nu inte är så säker på att sextetten kommer att stiga ytterligare mot höjderna, så är jag rätt övertygad om att de kommer att fortsätta på samma fina linje ytterligare ett antal år. För att döma av även denna kväll verkar det onekligen som Rutherford och hans mannar är inne i en god inspirerad period i sitt (band)liv för tillfället. Det råder harmoni, och alla inblandade tycker uppenbarligen det är roligt att stå på scen.

Ersättare kompletterar varandra

Dessutom har Rutherford ända sedan han bestämde sig för att nystarta “Mekanikerna” 2010 gått in för att bygga upp en lika stabil som gedigen line up som inte enbart existerar för att nära nostalginerven. Därav de tre nyinspelade album som släppts sedan senaste decennieskiftet.

Fast det betyder förstås säkert inte att det var det lättaste att ersätta originalvokalisterna Paul Carrack och saligen hädangångne Paul Young – ex. Sad Café, inte hans namne med Wherever I Lay My Hat – men musikalartisten Tim Howar och Andrew Roachford från bandet Roachford är synnerligen goda substitut. Där den förstnämnda adderar en del extra tyngd och dramatik bidrar kollegan å sin sida med en dos groove och klassiska soulstänk istället. Herrarna kompletterar helt enkelt överlag varandra på ett utmärkt sätt, och ger variation åt helheten.

Genesislåtar med extra dramatik och allsång

Ibland kan detta till och med ske samma sång. Som denna kväll i fina pianoballaden Let Me Fly och några nummer till. Fast oftast delade de rakt av ensamma på gracerna, och med tanke på detta var väl inte helt överraskande att Howar getts förtroendet att tolka den trio Genesislåtar som fanns noterade på setlistan. En av dessa sånger var precis som senast Land of Confusion, denna svängiga skapelse med endast ett ytterst diskret stänk av progg, som i kanadensarens händer fick en kraftfull touch av dramatik.

På samma sätt förvandlades kvällens mest udda och knasiga skapelse I Can’t Dance till en oväntat energisk allsång. Utan att något som helst våld gjordes på den ursprungliga versionen av låten dessutom. Samma sak kan för övrigt sägas om vokalistens versioner av stapelvaror som folkdoftande Silent Running och avslutande Word of Mouth – bandets alldeles egna effektiva fotbollsrefräng.

Adderad soul av blåögda slaget

På andra sidan spektrat fanns Roachfords cover på sitt eget bands Cuddly Toy. Vi talar old school soul av det smått blåögda slaget här, och för det mesta adderade sångaren en väl avvägt balanserad dos av detta till resten av “sina” mekanikersånger. Typ livefavoriten Another Cup of Coffee, nya What Would You Do och megahiten The Living Years.

Förvaltar mogen popsensibilitet

Över dessa båda sångare vakade sedan Rutherford själv med blygsam diskretion. Den gänglige gitarristen är uppenbarligen inte mycket för att stå i centrum själv, men man kan vara säker på att han har en vision om hur Mike + The Mechanics ska låta i 2010-talet. Exakt hur den nu ser ut kan man bara spekulera om, men jag inbillar mig att hans tanke är att allt inte behöver vara exakt som då det begav sig bara anden och andan från förr finns kvar. Med andra ord hade Genesis-grundaren säkert inte invänt om någon hävdat att hans nuvarande band förvaltar en popsensibilitet i moget slickad form med hjärtat på rätta stället placerat i en tidlös kapsel där otrendig åttiotals- och nittiotalspop har ett hem.

Skriven 2019-04-25

Skriv ut sidan

Våra partners

  • Toppraffel