LITTLE SHOP OF HORRORS, Göteborgs Stadsteater, Göteborg den 18 april 2019

Regi: Angelina Stojcevska
Text och musik: Howard Ashman och Alan Menken
Översättning: Ebbot Lundberg
Baserad på filmen av Roger Corman med manus av Charles Griffith

Medverkande: Emil Ljungestig, Eline Høyer, Jaqee, Eric Ericson, Sven-Åke Gustavsson, Julia Forssell, Kiralina Salandy, Emma Andersson, Marie Delleskog, Anna Bjelkerud, Jesper Blomberg, Elise Andersson, Jakob Agerlo, Johanna Abenius, Vivian Wrang

Bandet: Lada Egolaeva, Kalle Gustafsson Jerneholm, Emelie Odelberg, Ian Person, Fredrik Sandsten
Koreografi: Camilo Ge Bresky
Scenografi, kostym: Karin Bombe

Speldagar
April: 25-28
Maj: 2-4, 9-12, 14-16, 21-25, 28, 29 och 31

The Little Shop of Horrors var kultfilmen från 1960 med en då okänd Jack Nicholson i en mindre roll, signerad B-filmslegendaren Roger Corman, som sedemera blev en softad filmmusikal med Rick Moranis och Steve Martin 1986

Off-Off-Broadway 1982

Vilket inte alldeles osökt tar historien till teaterscenen. Även om kronologin förvisso haltar en aning här. För redan innan denna hyfsat påkostade remake såg dagens ljus hade nämligen historien återskapats Off-Off-Broadway. Året var 1982, och platsen Orpheum Theatre. Där rullade föreställningen sedan i ett halvdecennium, och någonstans på vägen blev det till och med en redig Broadwayuppsättning av det hela. Samtidigt som diverse internationella versioner av historien förverkligades, bör påpekas.

Flera svenska uppsättningar

Till och med Sverige hakade på tåget, och svensk premiär blev det redan 1984 tack vare den turnerande institutionen Riksteatern. Elva år senare tog Chinateatern över stafettpinnen med en framgångsrik version i vilken Björn Kjellman, Charlotte Strandberg och Claes Malmberg spelade huvudrollerna.

1998, 2007 och 2014 är ytterligare år då Little Shop of Horrors rullat på våra teatrar. Men nu har det alltså hunnit bli 2019, och platsen är Göteborgs Stadsteater.

Blomsterbutik på dekis och elak pojkvän

Fast historien är förstås den samma. I historiens fokus finner vi den timide, men duktige floristen Seymour Krelborn. Han arbetar i blomsterbutiken på dekis mitt i slummen där ägaren Mr. Mushnik styr med butter mjukhård järnhand. Hans enda arbetskamrat är den snälla, men naiva Audrey. Seymour suktar efter henne, men vågar inte visa sitt intresse eftersom hon har en cool pojkvän, och han kan minsann skryta med både Elvislook och tandläkarpraktik.

Men allt står inte rätt till. För dessvärre är Orin, som han heter, såväl nedlåtande som elak och har för vana att regelbundet dela ut blåklockor till sin flickvän också. Så i själva verket är han inte alls cool, och är det någon som förtjäntar att avpolleteras permanent är det han.

Blodtörstig planta

Men innan vi nu går handlingen i förväg; intitialt presenterar Seymour en underlig planta för sin chef. Han döper växten till Audrey II, och tror den kan vara lösningen på butikens monetära problem. Han menar att den kan locka ordentligt med folk som köper blommor om det hela bara marknadsförs ordentligt. Och visst gör växten det. Lockar folk, alltså. Men inte nog med det; Audrey II växer så det knakar också. Problemet är bara att den lever på blod, och det måste vara sådant av mänskligt ursprung. Hittills har den klarat sig på Seymours värdefulla droppar, men nu vrålar det utomjordsliga växtspektaklet manande ”Feed me” på regelbunden tät basis, så nu måste det till en lösning.

Knäpp och kul skapelse med sälta

Alla som till äventyrs inte känner till historien kan säkert lägga ihop två och två här ändå. Det hela går helt enkelt överstyr ordentligt vad det lider, vilket bara är hur givet som helst. Fast samtidigt har förstås Little Shop of Horrors mer karaktären av en knäpp och kul skapelse, snarare än en mörk och våldsam sådan. Som sig bör, får man väl säga.

Detta är också något regissören Angelina Stojcevska tagit fasta på. För även om hon nu adderat en del sälta jämfört med åttiotalets filmversion genom att vara tydlig med att handlingen utspelas i – skid row – slummen, så är det ändå så att situationskomiken betonas. Den är det viktiga, och den fungerar överlag riktigt bra dessutom. Alla inblandade verkar ha väldigt roligt med grundmaterialet, och på det hela taget är det här en både inspirerad och skojig uppsättning.

Misshandlar i tacksam roll

Bäst och roligast är Eric Ericson, som den sadistiske tandläkaren. Mannen spelar ut hela sitt register, och tar över tillställningen i stort sett varenda gång han befinner sig på scen. Vad som däremot inte är roligt alls är att Orin i denna version precis som i sextiotalets filmoriginal misshandlar Audrey live vid något tillfälle. Allt för att fullt medvetet balansera sött och salt, antar jag.

Samtidigt är det förstås givet att Orin är en extremt tacksam roll att ta ut svängarna i. Därför är det också extra viktigt att ge en eloge till människorna bakom det udda potentiella kärleksparet Seymour och Audrey. För både Emil Ljungestig och Eline Høyer övertygar onekligen, och skapar sympati och förståelse för sina karaktärer.

Genombrott för kompositörsteam

Vad mer? Jo, det här är trots allt en musikal. Därför vore det tjänstefel att inte framhålla de tjusigt svängiga och välskrivna skapelserna som bär fram historien. Duon Alan Menken och Howard Ashman. Little Shop of Horrors var deras genombrott som kompositörsteam, men redan här kan man skönja vad som komma skulle i Disneyklassiker som Den lilla sjöjungfrun, Skönheten och odjuret och Aladdin.

Skriven 2019-04-22

Skriv ut sidan

Våra partners

  • Toppraffel