SPOTIFY, korkade spellistor och Markus Larsson

Förnedrande med taktlösa spellistor, orerar självutnämnda(?) musikoraklet Markus ”Journey har bara haft en hit” Larsson upprört i söndagens utgåva av den röda kvällstidningen, och syftar på Spotifys populära listor av låtar avsedda för i stort sett allting.

Kaosartat mish mash av diverse stilar

Vilken förbannat lång tid det tog att komma fram till den slutsatsen, är min spontana reaktion. Det kunde jag skrivit under på redan när Daniel Ek och hans partner in crime Martin Lorentzon drog igång detta legitima parasiterande monster som stavas musikstreaming 2008. För det är klart att spellistorna blir såväl ”taktlösa” och onyanserade som ett enda kaosartad mish mash av diverse olika stilar från musikhistorien oavsett vad rubriken är. Såvida den nu inte uttalat skriker ut vad den åsyftar, typ 80-talspop, AOR-classics, Croonersingers, Nashvillecountry. R & B of the nineties, eller Symphonic metal och så vidare. Ja, ni förstås poängen.

Men Larsson och jag är definitivt överens om att sinnessvaga rubriker som Songs to Sing in the Shower, Your Favorite Coffeehouse och en totalt missvisande rubrik som Beast Mode – där innehållet inte som man skulle kunna tro bara består av diverse metalanthems, utan helt annat malplacerat gods också – både är helt förkastliga och totalt värdelösa.

Låtar som bruksmusik

Det roliga eller snarare olustiga i sammanhanget är att streamingtjänsterna initialt hyllades som en del av kulturens demokratiseringsprocess – en term piratbanditerna hänvisade till när deras stöldtilltag skulle rättfärdigas – och att detta skulle leda till att folk skulle börja hitta och lyssna på fler ”okända artister. Well, det sistnämnda har kanske viss mån förverkligats. Men annars har det blivit precis som jag befarade. Låtar har för att nu använda Larssons uttryck blivit bruksmusik. Album är för många ett minne blott, nu är det enskilda låtar i en spellista som gäller, och det verkar var strunt samma vem den musikaliska avsändaren är. Enormt sorgligt, minst sagt.

Var ska nya arenakter komma ifrån?

Utvecklingen går bara åt det hållet. Såvida man nu inte tillhör de hippa alternativt nördiga kidsen som köper vinyl eller gubbar och gummor, som alltjämt köper CD-skivor. Vilket fått mig att ställa en fråga flera år nu; var ska de nya arenakterna komma ifrån? Om de nya generationerna mest bara plöjer enskilda låtar, och struntar i vem som framför dem? Ett relevant spörsmål? You bet, för ser man på vilka som alltjämt säljer ut fotbollsarenor världen över nu, så är det folk som Bon Jovi, Guns `n Roses, Iron Maiden, Kiss, Rolling Stones, Bruce Springsteen och U2.

…när ignoransen är total och fokus på nivå banan

Sedan finns det för all del yngre akter också, typ Beyoncé, Lady Gaga, Muse, Ed Sheeran och Robbie Williams också som gör samma sak. Eller i alla fall nosar på att göra det. Inte så illa, tycker ni kanske. Men om vi nu ska vara ärliga så har även dessa namn – möjligen med undantag för Sheeran – slagit igenom under en era före Spotfys existens. Så än kan vi helt enkelt inte se vidden av denna eländiga situation. Således kvarstår frågan; var ska arenaakterna komma ifrån när ignoransen ofta är total och fokuseringsförmågan hos ”fansen” befinner sig på nivå banan och källan till musikkonsumtion stavas konstifika spellistor och inte artisterna bakom verken? Hur ska då nya artister någonsin kunna skapa sig ett namn på högre nivå?

Småören för varje streaming

Onekligen något att fungera över, och notera här att jag inte likt Larsson pratar om tycke och smak i det här sammanhanget. Jag ser till branschens välmående som helhet, och tänker inte raljera över listkombinationer där creddiga, ”viktiga” artister ”tvingas” samsas med sånt som rutinmässigt sågas av Larsson och hans gelikar. Jag väljer istället att framhålla det faktum att Spotify inte gör ett jota för att stötta artisterna, inte på riktigt. Inte nog med att de får betalt i småören för varje streaming, de kan bara drömma om att promotas så som skivbolagen en gång tiden kunde, typ bli stöttade i samband med turnerande, få reklampengar inpumpade för att skapa intresse eller bli försedda med ett hyfsat generöst förskott vid kontraktsskrivning innan första skivan släpps.

Därmed inte sagt att skivbolagen alltid sett till artistens bästa eller ens varit Guds bästa barn, det finns det en hel del skräckexempel på. Men jag skulle samtidigt verkligen vilja påstå att det funnits många inom branschen som verkat för musikens bästa, typ Chris Blackwell, Clive Davis, Ahmet Ertegün och David Geffen – ni får kolla upp dem på Wikipedia, kids – som förenat musikälskande med business, och lämnat ett bestående positivt avtryck efter sig.

Hade önskat de fortsatt ge fingret

Däremot är det som jag alltid sagt ända sedan Spotify kom till liv för drygt ett decennium sedan: Skivbolagen var trots allt ”in the business of music” medan Spotify och konkurrenterna inte är det. Det är därför de gör idiotiska listor för folk som duschar istället för att skriva kontrakt med både nya och gamla artister. Det är därför de fortfarande har en gratisversion av sin tjänst istället för att betala artisterna skäligt. Det är också därför Daniel Ek och hans polare är miljardärer medan kreatörerna får nöja sig med småsmulor som (o)tack för sin musik.

Jag skulle verkligen önska att folk som AC/DC, The Beatles, The Eagles och Led Zeppelin hade fortsatt ge streamingtjänsterna fingret genom att vägra vara med på det digitala tåget. Inte minst för att skapa medvetenhet om sakernas tillstånd. De hade trots allt haft råd att låta bli. Förhoppningsvis håller Taylor Swift alltjämt flaggan högt i detta avseende. Jag vet faktiskt inte hur läget är. För jag har inget abonnemang på Spotify, och tänker inte skaffa mig det heller. Se där, jag håller på min integritet. Och min skivsamling. Högt.

Något har gått sönder – på ett djupare plan

Men hey, jag klandrar ingen som har ett abonnemang. Jag förstår att det är praktiskt och smidigt. Men glöm det där att Spotify och andra streamingtjänster är ”musikindustrins” räddare. De har snarare bidragit till att göra det gratisroffande som Pirate Bay och andra bratty digitalskurkar införde lagligt och permanent. Men det där känner förstås ytterst få ”kids” upp till fyrtio till idag. För de var typ, liksom ööh nästan inte födda då.

Något har gått sönder, konstaterar Larsson i sin krönika. Ja, verkligen. Men inte bara på det sätt som han väljer att uttrycka det på, utan på ett betydligt djupare plan än det som stavas slöa och sinnessvaga listor.

Skriven 2019-04-09

Skriv ut sidan

Våra partners