KLARGÖRANDE

I mina reflexioner betitlade Internationella morotsdagen, som jag delade med mig av den 4 april 2019, förekommer meningen ”en snögubbe till” 257 gånger. Jag fick flera mejlfrågor kring detta. En var, att varför det blev just 257 snögubbar?

Svaret är enkelt. På grund av att jag i detta reportage med pennan i högsta hugg, direktrapporterade om hur några gamlingar grävde fram snögubbar från en frusen mark. Och de grävde fram just 257 stycken, åtminstone under den tid som jag såg på. Att rapportera om ett annat antal, skulle kännas ojuste mot er läsare. Rätt skall vara rätt, även om det till äventyrs inte skulle rimma.

(För den som inte fattar poängen med rimmen, beskriver jag här en autentisk händelse. Under den hårdkokta socialismen i Tjeckoslovakien, gick jag i lekskola, för att från tidig ålder omfamnas av kollektivismens kärleksfulla budskap. När Klement Gottwald, mäktig partiledare för Tjeckoslovakiens kommunistiska parti och samtidigt Tjeckoslovakiens president, dog i mars 1953, fick vi som barn skriva dikter till hans ära, och sedan framföra dem för hela det sörjande lekiskollektivet. En flicka med Pippiflätor, läste ”vår president är död, tack och lov”. Det blev lika tyst i hela det överfulla lekiset som i kistan där den store partiledare påbörjade sin förruttnelseprocess i. Den fröken som först lyckades andas, sade, ”men Maria hur kan du säga något sådant, det rimmar ju inte”. Och Maria svarade, ”nej, men det är sant”. Vad som hände med Maria efter detta, vet jag inte, inte heller vet jag vad som hände med våra fröknar. Troligen flyttades de till något skyddat timeout-ställe.)

Det ovanbeskrivna ger även svar på frågan om jag upprepar denna snögubbeobservation så många gånger eftersom jag får betalt för antalet publicerade ord. Det får jag inte. Men jag minns hur jag som barn var mest förtjust i så kallade formellitteraturen, alltså genrelitteraturen med mycket bestämda former. I en intervju med en känd författare i genren som med en litotes betecknas som ”hårdkokt”, vi kan kalla honom Mickey Spillane, mest på grund av att jag vill minnas att det var han, berättar denne att han i början av sin karriär fick betalt för det antal människor som han tog av daga. När han en gång skrev på en följetong och lät ett avsnitt sluta med en cliffhanger där en passagerarbåt med 897 resande och en 32-mannabesättning, lämnade hamnen, fick han omgående ett telegram från sin chefredaktör, som varnade honom, att om båten kommer lida skeppsbrott och alla dör, då kan han betrakta sitt kontrakt som annullerat. Ni fattar att detta utspelade sig på den tiden, när chefredaktörer fortfarande läste det de publicerade.

Klicka här för köp av och information om artikelförfattaren Vladimir Oravskys böcker.

Skriven 2019-04-05

Skriv ut sidan

Våra partners

  • Toppraffel