THEY SHALL NOT GROW OLD

Regi: Peter Jackson
Dokumentär med soldater som deltog i första världskriget

BETYG: FEM
PREMIÄR: 2019-03-08

They Shall Not Grow Old. Så många tonåringar blev aldrig gamla, för de dog en för tidig död i ett synbart meningslöst skyttegravskrig.

I Peter Jacksons nya dokumentärfilm lever de för evigt unga, i nyrestaurerade filmklipp, som han hittat i arkiven på Imperial War Museum i London.

Filmen hade premiär i Storbritannien 2018, för att högtidlighålla 100-års minnet av första världskrigets slut, och 2019 har denna film svensk biopremiär – för att högtidlighålla 100-års minnet av Versaillesfreden.

En film fri från patriotism och krigsförhärligande tendenser

Även om detta är en film som är byggd på vad Peter Jackson hittat i brittiska arkiv, så ger filmen en allmängiltig och mycket stark, gripande och fasansfull bild av första världskriget. En bild som är helt fri från patriotism och krigsförhärligande tendenser … något som genomsyrar de flesta filmer i bioutbudet idag, där allt ska lösas med en evighetslång “final battle”, där den goda sidan till sist triumferar. Första världskriget tedde sig som evighetslångt för de inblandade, men inte fick det något klimax, inget spännande “final battle” uppenbarade sig, och inte heller fanns det någon god eller någon ond sida. Det fanns inte heller någon vinnare.

De överlevande soldater som ser tillbaka och minns, säger inte något nedsättande om tyskarna. Tvärtom. I själva verket är det många som minns att de hade respekt för sin “fiende” – och egentligen inte ens förstod varför de stred mot varandra. De hade ju så mycket gemensamt. De tyska krigsfångar som de fick ta hand om var arbetsvilliga och flitiga och duktiga bårbärare. Ett par av dem hade till och med varit i England och lärt sig engelska.

Varken engelsmän eller tyskar kunde förstå varför de skulle strida mot varandra. De var ju samma folk. Inte bara så att de bokstavligen var samma folkslag (en del sachsare tog sig till det som idag är Storbritannien, andra blev kvar i det som idag är Tyskland) de var också samma typ av människor – vanliga affärsbiträden, busschaufförer, hotellanställda, kontorister, hisspojkar … De var inte tränade soldater. De flesta var inte ens vana vid fysiskt arbete. Och plötsligt befann de sig i en helt absurd situation.

Bakom alla siffror fanns “vanligt folk”

Filmen ger så klart inte en bild av hela första världskriget – alla deltagande, alla slag, all orsak och verkan … Men sådant finns ju i historieböckerna och på muséerna. Det den här filmen gör är att den fångar “vanligt folk” och en “vanlig vardag” under ett vansinnigt och ovanligt krig, där den moderna krigföringen får sitt genomslag. Vanligt folk som aldrig syns i historieböckerna får här synas och komma till tals.

I historieböckerna är de nummer. Siffror som dog, siffror som skadades, siffror som insjuknade, siffror som mot alla odds överlevde. Här framstår de som individer i en massa, inte som siffror. De förväntansfulla ansiktena som ler mot kameran skulle ha kunnat tillhört din granne, din bästa vän, din arbetskollega, en nära släkting … Det här är bara “vanligt folk” i en ovanlig situation. En situation som ingen trodde skulle uppstå. Det otänkbara hände. Och har det otänkbara hänt en gång, så kan det hända igen.

Filmen är också en varning till framtida generationer. När de som varit med om helvetet alla gått ur tiden … Vem ska minnas åt dem? Den här filmen är en del av ett kollektivt minne som måste bevaras.

Vita fjädrar och lockande musik

Att en dokumentärfilm drar stora skaror av biobesökare till Filmstaden (och att en dokumentärfilm över huvud taget går upp på repertoaren) är i sig värt att fira. Även om They Shall Not Grow Old inte förväntas dra lika stora skaror som Bamse och Dunderklockan eller Captain Marvel.

Det här är verklighetens hjältar som vi ser på. Eller snarare: de som trodde att de skulle bli verklighetens hjältar. I själva verket blev de unga män som värvades grundlurade. Hjältemyten dissekeras och ratas rejält i den här dokumentären.

“Poor sods!” säger en av rösterna i filmen som minns hur det var, när unga män värvades …
Stackars satar! Så kan man sammanfatta det: Hela den stora lögnen om det stora kriget,”the great war”. Så kallades kriget: The Great War. Vita fjädrar delades ut till de unga män – även tonåringar – som inte hade uniform på sig, uniformerade band marscherade runt och spelade och fick livet i armén att se ut som en käck och trevlig scoututflykt. Precis som i sagan Råttfångaren i Hameln så lockades unga pojkar att följa efter den käcka musiken — och väl tillbaka vid förlängningen värvades de.

Allmän värnplikt var vid denna tid 19-35 år, men 15-åringar kunde bli tillsagda att “gå ut och fylla år” och sedan komma med i armén.

Från propagandaaffischer till löss och feta råttor

Reklamaffischerna och propagandan sa en sak, verkligheten var en helt annan. De unga män som värvades blev lovade äventyr och hjälteglorior. De upplevde svält, löss, råttor, dysenteri, kallbrand, undermålig kost och brist på vatten. Stövlarna passade inte. En uniform skulle räcka i fyra år. Knapparna skulle vara putsade, men de hade inget att putsa dem med. Förutom tandborsten. Vatten togs från kulsprutan och skulle sedan räcka till både te och rakning.

Början av kriget präglades av gammaldags krigföring, med hästar och svärd.

Det moderna kriget utvecklades under första världskriget och senapsgas, granater och tanks blev vardagsmat. En soldat minns att han var glad när han hörde talas om “tanks” för han trodde att de skulle få rent vatten!

En annan soldat minns att de tog vatten från vattenpölar. Under vattenpölarna låg lik och ruttnade. De trodde att vattnet skulle bli okej om de kokade det tillräckligt länge.
“Det var så jag fick dysenteri,” minns berättaren lakoniskt.

Valfrihet: bli skjuten av tyskarna – eller av ditt eget befäl

Alla röster som minns flyter ihop med varandra, alla ljudklipp blandas, inga källor som talar om vem som talar anges förrän i eftertexterna. Det understryker det allmängiltiga, att de som talar inte bara är individer, utan skulle kunna vara vem som helst i den stora massan av soldater. De representerar alla överlevande – och även alla som stupat. Alla “granddads”, “great-granddads” och “great-great-granddads” – och alla som aldrig hann få någon familj.

Peter Jacksons egen farfar var med om första världskriget och överlevde. Han dog 1940, under andra världskriget.

Soldaterna som berättar sina historier påpekar gång på gång att feghet var ett brott. Du kunde lika gärna bli skjuten av dina egna som av fienden. Bakom dig har du ditt befäl, med pistolen i högsta hugg, redo att skjuta dig om du fegar ut och vänder om. Framför dig har du tyskar som skjuter på dig. Det där är en mardrömslik “lose-lose” situation.

För att vinna några hundra meter av lerig mark ute i ingenmansland så blev soldaterna tvingade att springa rätt mot tyska kulsprutor, och om de inte sprang blev de utan pardon skjutna av sina befäl. Det var ett självmordsuppdrag. 3/4 av ett förband dog. Man uppskattar att över nio miljoner soldater dog under första världskriget. Det är de överlevande som berättar sin historia. De som faktiskt blev gamla. Och som länge var bortglömda och undanskuffade. Det stora kriget var inget som man talade om.

Var har du varit? Har du jobbat natt?

Ingen hurrade när kriget var över. Känslan var att man just hade blivit avskedad och arbetslös, minns en soldat. Och när de väl kommit hem igen till Storbritannien ville ingen tala om kriget. De forna soldaterna blev övergivna. Deras jobb fanns i många fall inte kvar. Många vägrade att anställa krigsveteraner.

Det fanns ställen som hade skyltar uppe där det stod att krigsveteraner inte var välkomna. Detta var den “hjältegloria” som de återvände till. På en propagandaaffisch i inledningen av filmen står det “What did you do during the war?”. Svaret på den frågan var det i verkligheten ingen som ville höra.

En kille som hade turen att få jobb på sitt gamla ställe blev frågad av en kollega: “Var har du varit under de senaste åren? Har du jobbat natt?”

Från fantasy till verkligheten

Så där har du svaret på frågan från värvnings affischen med den anklagande texten: “What did you do during the war?”. Ingen brydde sig om vad du gjorde. Du hade lika gärna kunnat jobba natt.

Regissören Peter Jackson är hitintills mest känd för Sagan om Ringen trilogin, där den sista delen gav honom en Oscar för bästa regi och en för bästa film. Det har ofta tolkats som att J.R.R. Tolkien bearbetade sitt eget trauma från första världskriget genom att skriva Sagan om Ringen. Så They Shall Not Grow Old har klara kopplingar till Jacksons tidigare filmografi. Men trots allt – They Shall Not Grow Old är utan tvekan den bästa film som Peter Jackson någonsin har gjort – och även den mest gripande och allra starkaste krigsfilm som gjorts. Utan några stora åthävor alls.

Skriven 2019-03-23

Skriv ut sidan

Våra partners

  • Toppraffel