TOBY HITCHCOCK – solokvist igen utan excentrisk ex-Survivormedlem

Han upptäcktes av åttiotalsbandet Survivors medgrundare Jim Peterik, och är alltsedan dess doldisen med den stora rockrösten. Namnet är Toby Hitchcock, redan 2003 blev han sångaransiktet utåt i just Peteriks AOR-band Pride of Lions. Fast det låg förstås samtidigt i luften att den Indianaboende vokalisten skulle pröva vingarna på egen hand också. Således såg solodebuten Mercury’s Falling ljuset 2011. Därefter har alla vänner av melodisk rock väntat på en uppföljare, men det är alltså först nu det nya verket Reckoning ligger på skivdiskarna.

Ett pågående arbete

– Ja, det har tagit rätt lång tid för att få till det, erkänner sångaren. Vi har ju gjort ett par projekt med Pride of Lions under tiden också, men nu tog skivbolaget kontakt och frågade om jag ville göra en uppföljare. Så det här albumet har varit ett pågående arbete. Jag är ju ingen vanlig turnerande musiker, så det har varit en fråga om att arbeta hårt när det funnits tid.

Toby berättar att musiken i hög utsträckning är en sidogrej för honom. Inkomsterna från musikindustrin räcker helt enkelt inte för att försörja familjen, menar han. Därför startade han ett företag inom videoproduktion för dussinet år sedan som täcker in den biten. Ett arrangemang som är helt okej för honom. Han har ändå aldrig till skillnad från många andra i branschen, ”vetat” att professionell musiker var målet i livet.

Jobbig tid med dåliga val

– Fast jag växte upp i kyrkan, så jag insåg i femton-, sextonårsåldern att jag var en hyfsad sångare. Jag var inte bra då, men jag kunde åtminstone hålla en ton. Och jag brukade sjunga i bilen och i duschen.

– Samtidigt har jag läst att du kämpade med att hitta dig själv under tonåren?

– Oh, man. Du vet, alla tonåringar går igenom saker. Jag hade en jobbig tid, och under en kort period var jag till och med hemlös beroende på en del dåliga val. Men jag lärde mig verkligen från det där. De flesta går igenom sådana saker på vägen från tonåring till ung man. Men om man behåller sitt fokus, och har realistiska mål går det att ta sig igenom svårigheterna. Lathet är en av de värsta motståndarna, men den som pallrar sig upp ur sängen eller soffan kan göra verklighet av drömmarna. Det gjorde jag, och här är vi nu tjugofem år senare. Jag har en toppenbusiness, musiken, fru och tre barn.

Handlade aldrig om ”allt eller inget”

– Vad hände sedan när du klarat av dina ungdomliga problem?

– Jag var i tjugoårsåldern när jag gjorde min första riktiga grej, men det handlade aldrig om ”allt eller inget”. Jag hade ett mer realistiskt sätt att närma mig musiken. Min tanke var att man måste gå vidare och hitta något annat man älskar, och sedan bara göra det. Sedan lever jag jag också ett rockstjärneliv då och då. Vilket är fantastiskt, men det är en annan sida av saken.

Handlar mer om passionen

En rimlig syn på helheten i livets professionella spel, får man väl säga. Statistiken talar trots allt inte direkt för att lyckas i musikbranschen. Särskilt som det inte finns ”ett ton av pengar” i den längre såvida man nu inte ägnar sig åt ”livegrejen”.

– Så mycket pengar tas från artisterna nuförtiden. Man är inte i närheten av att få så mycket betalt som förr. Sedan vill inte folk betala för musiken längre. Så vad skulle hända om folk slutade spela in något nytt? Vem vill göra musik om man inte kan betala räkningarna? Jag gillar fortfarande att spela, men jag ser det inte alls som en pengagrej. Det handlar mer om passionen.

På var sin sida av Atlanten

– På tal om musiken och passionen. Hur kommer det sig att du arbetade med svenske Daniel Flores den här gången?

– Well, det var vårt skivbolag Frontiers som förde samman oss. Daniel skickade över filer med grova inspelningar till mig, och sedan lade jag på min sång. Vi var tvungna att jobba över internet eftersom vi bor på var sin sida av Atlanten. Så jag spelade in sången i min hemmastudio, och skickade över det färdiga resultatet till Daniel efteråt. Men han var inte överdrivet hård mot mig, det blev inte särskilt mycket kritik.

Utforskar andra områden med rösten

– Hur skulle du vilja beskriva den här skivan för någon som följt dig från början?

– Det låter definitivt hårdare än Pride of Lions-sakerna. När man arbetar med Jim är det det som är grejen, men det här når en annan demografisk grupp. Så det här är tyngre samtidigt som jag utforskar andra områden med min röst.

Provsjöng för Popstars

Fast Jim Peterik fortsätter givetvis vara en oundgänglig del av Tobys liv. Så sent som för sex veckor sedan gjorde Pride of Lions en konsert i Chicago, och i sinom tid lär ett nytt album se dagens ljus också, avslöjar innan berättelsen om första träffen med Jim kommer på tal. Det var tidigt 00-tal, och sångaren, som då bara var kring tjugotvå, tjugotre år gammal provsjöng för Popstars, dåtidens American Idol. På plats var också Jims niece Kelly Moulik, som undrade om de kunde spela in en duett tillsammans.

Signade kontrakt samma dag

– Hon sade ”Du måste träffa min farbror”. ”Vilken konstig sak att säga”, tänkte jag. Efter det berättade hon att det var Jim som hade skrivit Eye of the Tiger, och då blev jag nyfiken. Sedan när vi hade spelat in vår låt berättade han om ett band han ville starta.

Resten är historia. En tid senare flög Serafino Perugino, grundaren av skivbolaget Frontiers, det framgångsrika italienska etiketten som specialiserat sig sjuttio- och åttiotalets melodiska hårdrock till Nashville för att kolla in det nya bandet. De blev signade samma dag, och satte omgående igång med att spela in debutalbumet.

Från två skilda världar och generationer

Det låg onekligen nära till hands att tro att samarbetet med Jim Peterik inte skulle överleva ända fram till våra dagar. Inte så konstigt kanske. För inte nog med att de båda herrarna kom från två vitt skilda världar – Toby var den nedtonade sångaren med rötterna i kyrkan medan Jiim var den bokstavligt talat färgglade rockstjärnan – det skilde ett par generationer mellan dem också. Men den förstnämnde kände aldrig något tvivel när det gällde att hänga med på detta musikaliska äventyr när tillfälle bjöds.

Jim Peterik – rock `n roll rakt igenom

– Nej, på den tiden var jag tjugo år yngre, så Jim var i samma ålder som min far var då. Han var i den sena fyrtioårsåldern, och nu är jag i ungefär lika gammal som när vi först möttes. Samtidigt har Jim alltid varit väldigt excentrisk och sprudlande. Vilket jag inte är. Jag gillar inte att försöka passa in i rockstjärnerollen. Jag har varken piercingar eller tatueringar. Istället kokar allting ner till en sak; om man gillar musik har jag den vokala förmågan av en sångare.

– Men vad mig beträffar kan Jim bära tigermönstrade byxor och ha färgat hår så mycket han vill. Han är rock `n roll rakt igenom. På samma gång är det fantastiskt att se honom producera, skriva och spela in. Han är äkta vara. När det handlar om någon som skrivit en av de största sångerna någonsin går det inte att ha annat än stor respekt. Vi är väldigt, väldigt goda vänner. Jag älskar honom, hans fru och son.

Vill uppträda mer i Europa

– Hur ser du på framtiden?

Jag tror en av de stora grejorna för mig är att fortsätta växa musikaliskt. Jag vill definitivt göra fler album och uppträda mer. Men majoriteten av mina fans finns vad jag förstår i Europa, så jag skulle verkligen vilja sjunga mer där. Här i USA lyssnar unga människor mest på programmerad musik Så det är bara att höra av sig för den som är intresserad. Vi kan alltid snacka om saken.

Skriven 2019-02-26

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners