JIM STEINMAN´S BAT OUT OF HELL The Dominion, London den 31 december 2018

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Regi: Jay Scheib
Text och musik: Jim Steinman
Baserad på bok av Jim Steinman
Medverkande: Jordan Luke Gage, Christina Bennington, Rob Fowler, Sharon Sexton, Alex Thomas-Smith, Danielle Steers, Wayne Robinson, Giovanno Spano, Ryan Anderson, Kyle Anthony, Emily Benjamin, Christopher Cameron
Koreografi: Emma Portner
Kostym: Jon Bausor och Meentje Nielsen

USA-turné vår och sommar 2019:

January 8th – February 2nd – Los Angeles, California @ Ahmanson Theatre
February 6th – February 17th – Denver, Colorado @ Denver Center – Buell Theatre
February 20th – February 24th – Indianapolis, Indiana @ Murat Theatre
February 26th – March 3rd – Des Moines, Iowa @ Fox Theatre
March 5th – 10th – St. Louis, Missouri @ Fox Theatre
April 3rd – April 21st – Boston, Massachusetts @ Wang Theatre
April 23rd – May 5th – Philadelphia, Pennsylvania @ Forrest Theatre
May 7th – May 26th – Washington, DC @ National Theatre
May 28th – June 9th – Charlotte, North Carolina @ Blumenthal Pac – Blek Theatre
June 12th – June 23rd – St. Paul, Minnesota @ Music Theatre at the Ordway
June 26th – July 7th – Dallas, Texas @ AT&T Performing Art Center

Det brukar ju lite felaktigt sägas i klyschan att ingen blir profet i sin egen stad eller hemland, men i fallet Jim Steinman stämmer det väl bara delvis. För livsverket Meat Loaf och de hits han skapade åt Air Supply, Céline Dion, Barry Manilow, Bonnie Tyler och Barbra Streisand på den amerikanska hemmaplanen går verkligen inte att bortse ifrån. Eller för den delen det pampigt fantastiska soundtracket till Walter Hills rockactionfantasi Streets of Fire. Att sedan surmagade kollegor inte sällan gnällt på Steinmanför det “svulstiga” soundet är förstås en helt annan sak.

Urpremiär i Manchester

Men när det väl blev dags att göra musikal av hans Bat Out of Hell-material var det britterna som var först på bollen, inte Broadway. Således var urpremiären på Jim Steinman´s Bat Out of Hell på Operahuset i Manchester i februari 2017. Därefter landade föreställningen så småningom på The Dominion i London i juni samma år.

USA-turné hägrar

Men nu är det alltså slut. I alla fall i London. Sista föreställningen gick av stapeln den 5 januari. Detta betyder dock inte att allt är över. En (turné)fortsättning i USA är redan klar under innevarande år som synes i faktarutan här intill.

En no brainer

Vilket verkligen får sägas är upplyftande på alla sätt. För Bat Out of Hell i musikalform förtjänar onekligen en stor publik. Sedan kanske classic Rockfans som uppskattade Rock of Ages och We Will Rock You är den huvudsakliga målgruppen. Vilket inte är det sämsta, denna kategori är trots allt både resursstark och trogen sin musik, så på många sätt var det en no brainer att föra över detta alster till scenen.

Dystopisk variant på Romeo och Julia

Handlingen utspelar i Obsidian, en dystopisk variant av Manhattan i en ospecificerad framtid. Där styr diktatorn Falco med järnhand, och gör sitt bästa för att hålla det rebelliska ungdomsgänget The Lost kort. Initiala protester av dessa rockkids slås följdaktligen ner omgående när vi kastas in i handlingen.

En twist i sammanhanget är dock att Falcos dotter Raven och ungdomsgängets ledare Strat får upp ögonen för varandra mitt i detta våldsamma virrvarr. Vilket föga förvåannde får oanade konsekvenser för handlingsförloppet. För det är klart att det hela utvecklas till en slags variant på Romeo & Julia-berättelsen minus den deppigt dödliga upplösningen.

En låga på väg att slockna

Samtidigt står det på ett tidigt stadium klart att Ravens moder Sloane har en lika ansträngd relation till Falco som dottern. Hon verkar lite desillusionerad, dricker måhända lite för mycket, är sarkastisk mot sin makthungrige make, och det är inte svårt att förstå att lågan dem emellan inte är lika het som förr.

Vådligt slut på dramatisk färd

På samma sätt är det lätt att inse att Raven och Strat inte kommer att kunna hålla sig ifrån varandra. Så när den läderklädde ynglingen kliver in via sin drömkvinnas sovrumsfönster är det givet att han hoppas ta med sig henne på en första dejt, och då kanske till ungdomsrebellernas hemmaplan The Deep End. Problemet är bara att Falcos milis redan har invaderat gömstället ifråga. Nu gäller det att fly, och göra det likt en fladdermus från helvetet. Och om någon nu undrar; ja, någonstans här sätter sig Strat i den utmärkte Jordan Luke Gages skepnad på sin motorcykel och drar iväg en lysande version av just Bat Out of Hell tillsammans med sin Raven (Christina Bennington) innan den vådliga färden får ett dramatiskt slut.

Svartsjuka och totalitärt styre

Mycket mer än detta händer givetvis. Inte minst finns här flera sidospår som bland annat innefattar Sloanes och Falcos haltande relation, Tink, gossen som är hemligt kär i Strat, och ohälsosamt svartsjuk på Raven samt den tuffa Zahara, som vägrar att helt släppa loss sina känslor för den suktande Jagwire.

Med detta sagt levererar Bat Out of Hell en välbekant rockmusikalhandling av kategorin trångsynt auktoritet eller totalitärt styre som vill kväsa den rebelliska rockmusiken med tillhörande livsstil. I det här fallet kryddas det hela dessutom av det faktum att The Lost efter det att gifter frusit deras DNA slutat åldras efter sin artonde födelsedag.

Snygga och levande

Se där, där stack minsann en sliten rockmyt i justerad form fram sin nuna. Fast istället för att dö unga och bli snygga lik har Strat och gänget förblivit snygga och levande istället, vilket förstås är betydligt mer tilltalande.Hur det hela slutar? Med att kärleken och Jim Steinmans musik segrar förstås. Och tillika på alla fronter. Hur skulle det annars se ut?

Smakfullt kaloririk

Att Bat Out of Hell är renodlad (rock)fantasi behöver knappt nämnas, och det är precis så det ska vara. På samma sätt hade inte Jim Steinmans namn kunnat vara med i titeln om helheten inte varit pampig, överdådig, musikaliskt storslagen, smart och häftig visuellt samt rent allmänt smakfullt kaloririk på alla sätt. Eller för den delen proffsigt genomförd över hela linjen.

Gjorde musiken full rättvisa

Vilket inte minst gäller de klassiska sångerna. Kännare vet att Steinman alltid stått för kvalitetsmärkt Wagnerrock, och även om jag nu i ärlighetens namn tvivlade en liten aning innan tillställningen tog sin början, så måste jag säga att ensemblen gjorde musiken full rättvisa över hela linjen.

Det betyder dock inte att varenda ton är kopierad från skivornas originalversioner, men mycket känns igen, och anden i arrangemangen fanns där utan tvekan rakt igenom föreställningen. Som i känsliga balladen Two Out of Three Ain’t Bad, duetten mellan Zahara (Danielle Steers) och Jagwire (Wayne Robinson) och rysligt mäktiga It’s All Coming Back to Me med Gage, Bennington, Rob Fowlers Falco och Sharon Sextons Sloane i rysansvärd samverkan.

Klass och underhållningsvärde

Sedan vreds pampighetsreglagen upp ytterligare när tio personer samtidigt tog sig an I’d Do Anything for Love (But I Won’t Do That) innan alltihopa satte punkt med en repris av Bat Out of Hell och en uppspeedad fladdermus flög över publikhavet.

Därefter var det tack och farväl, och den första tanken då ridån gått ner var att jag gärna hade sett det här igen. Vilket säger en hel del om klassen och underhållningsvärdet på denna skapelse.

Skriven 2019-01-17