SECOND ACT

Regi: Peter Segal
I rollerna: Jennifer Lopez, Leah Remini, Vanessa Hudgens, Treat Williams, Milo Ventimiglia

BETYG: TRE
Premiär 2019-01-04

Maya Vargas ska minsann visa alla att kvinnor kan! Även arbetarklasskvinnor! Även kvinnor som fyllt 40!

Maya är så trött på att yngre män hela tiden klättrar förbi henne på karriärstegen. En fördomsfull, ny, ung manlig chef säger till henne att kvinnor i din ålder får aldrig något nytt jobb. Han tar för givet att han kan behandla henne hur nonchalant som helst.

Maya Vargas har två glastak som hon hela tiden kör huvudet i: 1) att hon är kvinna 2) att hon är lågutbildad. Glastaket som skiljer klasserna åt diskuteras sällan i Amerika. För det finns ju (officiellt sett) inga klasser i USA. Alla kan bli allt, det är bara att “follow your dreams”!

Men ändå: i USA är det något speciellt att höra till Ivy-League-klubben. De som hör till den klubben och som har gått i “rätt skolor” de tar hand om varandra och anställer varandra. De åker till Hamptons tillsammans och spelar golf och bestiger höga berg och seglar och tävlar i rodd tillsammans … I alla fall enligt den här filmen.

Mayas Pygmalion-historia innehåller dock inte någon historia om utbildning (Professor Higgins utbildade faktiskt Eliza i George Bernard Shaws Pygmalion!). En av Mayas vänner har en son som är en supersmart hackare och ett datageni och han skapar en ny identitet åt Maya på Internet. Plötsligt har hon ett magnifikt CV med högsta betyg från Harvard och hon är bästis med paret Obama och hon bestiger berget Kilimanjaro – allt rapporteras på hennes splitternya Facebook sida!

Ett fint kosmetikaföretag, Franklin & Clarke, går på bluffen och anställer Maya direkt. Hon borde vara lycklig. Men Maya har fortfarande dåligt självförtroende och bär på skuldkänslor på grund av något som hände när hon var tonåring …

Delar av Second Act påminner om I Feel Pretty där Amy Schumer fick jobb på ett kosmetikaföretag som skulle lansera någon ny produkt, och även här hålls ett tårdrypande avslöjande tal inför en häpen massa av press och branschfolk och konsumenter.

Det är inte någon bra scen. I någon av filmerna. Och sedan kan man fråga sig varför de här tjejerna i de här filmerna tycker att det värdefullaste de kan göra med sin nyvunna fejkade identitet (eller sitt nyvunna fejkade självförtroende) är att jobba med olika typer av klet som folk ska ha i ansiktet (smink respektive återfuktande hudkräm).

1980 hade filmsuccén 9 to 5 premiär – en komedi i vilken Violet Newstead (spelad av Lily Tomlin) klagar på att bara för att hon är kvinna och bara för att hon inte har ett papper från ett fint universitet kommer hon aldrig vidare på karriärstegen. Med hjälp av två kvinnliga vänner, Judy och Doralee (Jane Fonda och Dolly Parton) lyckas hon visa att “kvinnor kan”. Kvinnlig solidaritet på arbetsplatsen fungerar! I alla fall i den här komedin. Maya Vargas i Second Act låter inledningsvis väldigt mycket som Violet Newstead.

1988 kom Working Girl där en ny arbetarklasstjej försöker ta sig fram, men här urartar intrigen till en rivalitet mellan två kvinnor – det finns tydligen bara plats för EN kvinna vid styrelsens runda bord. När en ny kommer in, så går den gamla. Bokstavligen.

Det är på tiden att det nu kommer en ny 9 to 5 som påpekar att det finns mer än ett glastak och än så länge är inte ens det första glastaket krossat … och det är på tiden att vi får en post-MeToo Working Girl. En Working Girl där de arbetande kvinnorna i filmen inte automatiskt blir rivaler och fiender.

Så man är benägen att tycka om Second Act, i alla fall lite grann, bara för att den försöker. Tanken är god, hjärtat är på det rätta stället och så vidare … Det positiva är att man undviker fällan att göra de två största kvinnliga stjärnorna i filmen till rivaler. De blir vänner istället. De blir Familj!

Felet med berättelsen är att det inte blir någon ny 9 to 5 för våra moderna tider. Man förlorar fokus på arbetsplatsen och missionen att krossa glastaken, det är helt bortglömt. Filmen växlar snabbt spår och blir melodrama, eller ett slags romcom.

Ni vet, kärlek börjar alltid med bråk, men sedan uppstår attraktion, fast innan tredje akten går allt åt helvete på grund av ett stort avslöjande eller en stor lögn (eller både och), sedan återstår det bara att jobba mot försoningen, innan tredje akten är slut.

Allt finns med här, till punkt och pricka. Bara det att det inte handlar om “boy meets girl” utan snarare “mom meets girl”.

Maya och hennes dotter förlorade varandra en gång, så finner de varandra igen, och så förlorar de varandra igen … och så vidare.

Filmen gick så snabbt från att vara en arbetsplatskomedi till att bli ett tårdrypande drama om fosterhem och adoption. Vad hände? Var blev den första filmen av? Hur kunde det gå så fel?

Ställer man in sig på att se ett helt annat drama än det som filmaffischen, trailern, marknadsföringen och reklamen utlovar, blir man däremot inte så besviken. Det finns ju en hel hög skojiga vänner att tycka om, en ugglelik liten parvel som svär som en borstbindare, en nördar-blir-kära-på-jobbet romans att heja på och ett helt vansinnigt rodd-race. Och två kvinnliga karaktärer som börjar som fiender men som slutar som vänner. Det är inte det sämsta.

Skriven 2018-12-26

Skriv ut sidan

Våra partners

  • Toppraffel