Jag kan och vill inte ha något att göra med människor som inte tror på mig

Annons

”Jag kan och vill inte ha något att göra med människor som inte tror på mig”, skrev han som de flesta musikhistoriker placerar på plats nummer tre i sina rangordningslistor över största kompositörer av det som går under benämningen klassisk musik. Johann Sebastian Bach och Wolfgang Amadeus Mozart brukar rankas med bättre placeringar. Georges Bizet, han som dog på sin bröllopsdag och ungefär samtidigt som ridån gått ner efter den 31:a föreställningen av hans odödliga opera ”Carmen”, skrev ”Dante, Michelangelo, Shakespeare, Homeros, Beethoven, Moses!”. Så högt rankade han Ludwig van.

Ludwig van Beethoven var porträtterad x-antal gånger på film. Jag tyckte om den österrikiska stumfilmen ”Das Leben des Beethoven” från 1927. Man kan tycka at en kompositörs liv inte är direkt ämnat för stumfilm, men om man betänker att Beethoven komponerade sina största verk efter att han blev totalt döv, då fattar man poängen.

I den franska filmen ”Napoleon”, spelas Beethoven av Erich von Stroheim. Det är ingen tillfällighet: Både Beethoven och von Stroheim var genier, båda hade alldeles egna idéer om hur musik respektive film borde låta respektive se ut. De båda var kompromisslösa i sin konstnärliga utövning och båda förändrade den rådande musikaliska respektive filmiska världen.
Båda ansågs vara revolutionärer inom sina konstnärliga områden och Beethoven var så pass framgångsrik att Lenin utbrast efter en rejäl dos av hans ”Pianosonat nr 23” även kallad ”Appassionata”: ”Om jag fortsätter att lyssna på detta, kommer jag aldrig att kunna slutföra revolutionen!”

Både Beethoven och von Stroheim ansågs vara osympatiska, skurkaktiga och samtidigt, paradoxalt nog, mycket duktiga att vinna sympatier. Det var egenskaper som inspirerade Anthony Burgess, författaren till romanen ”A Clockwork Orange” och Stanley Kubrick, regissören till filmen ”A Clockwork Orange” att låta deras antihjälte, den mycket asociale Alex DeLarge älska och dyrka och knarka Beethovens musik. Till den utsträckning, att samhället krävde att hans vård och omvändelse skulle ske genom aversionsterapi som betingade honom mot Beethovens ljuvliga toner.

Det finns ingen europé som inte är bekant med något från Beethovens penna, inte minst tack vare Europeiska unionen som år 1972 valde en del av den sista satsen av hans ”Symfoni nr 9” till ”Europahymnen”. (Samme Beethoven användes i nationalsångsammanhang även i Rhodesia ända till 1974.)
Beethovens ”Symfoni nr 9” gjorde synligt avtryck på den konstnärliga världen, genom numerologins kraft, ungefär som nummer 13. Vissa hotell, exempelvis, saknar rum som har nummer 13 och den 13:e våningen kallas konsekvent våning nummer 14.

Skrock och vidskepelser är något som konstnärer av alla dess slag tror lika mycket på som präster och predikanter.
“En skugga blott, som går och går, är livet, / en stackars skådespelare, som larmar / och gör sig till, en timmes tid på scenen / och sedan ej hörs av. / Det är en saga / berättad av en dåre. / Låter stort, / betyder intet.” Det är Shakespeare som skrev dessa vackra, sanna ord i ”The Tragedy of Macbeth”, en pjäs omgärdad av sådan mystik att i många kretsar vågar man inte ens uttala dess namn. Man kallar den ”Den skotska pjäsen” i stället. Shakespeare sista verk som han skrev utan någon medförfattare blev ”Stormen”, sedan dog han. (Det finns källor, garanterat felaktiga sådana, som menar att ”Henrik VIII”, var skriven senare, men detta övertygande motbevisas av grundliga textanalyser av Des McAnuff, Derek Jarman, Jeremy Herrin med flera.) Cirka trehundra år senare tonsattes ”Stormen” av Sibelius (Opus 109) och det blev hans sista orkesterverk. Nionde symfonin är annars den symfoni som gör anspråk på att vara en komponists sista fullbordade eller ofullbordade. Beethoven, Bruckner, Dvořák…
Schuberts ”Symfoni nummer åtta i h-moll” (D 759) är den ofullbordade och kallas även ”Den ofullbordade”, som om han dog innan han hann skriva färdigt den, men så var det alltså inte. Faktum är att Schubert skrev fem ofullbordade symfonier. Även Schuberts sista symfoni är nummer 9, ”Grosse Sinfonie in c-dur“ / ”Symfoni i c-dur”, d 944.
Mahler försökte förlänga sitt liv genom att lura Beethovens vålnad som gör anspråk på att man bara får skriva nio symfonier, och kastade sig därför över verket ”Das Lied von der Erde”, som först var menad att vara hans nionde symfoni men blev en icke-symfoni för sångsolister och orkester. Han återvände till symfonier senare och först i slutet av september 1909, när han hade hela kompositionen klar för sig, tog han modet till sig, och kallade sin symfoni, den 9:e. Den blev också hans sista.

”Jag ämnar ta Ödet vid strupen. Det ska förvisso inte få krossa mig totalt”, skrev Beethoven som började sin musikaliska bana när han bara var 4 år liten. Hans alkoholiserade, tyranniske och våldsamme far var långtifrån lika begåvad och framgångsrik som sin far, Beethovens farfar, och hade idéer om att förverkliga sig genom sin son. Hans pedagogiska metoder innefattade även häftiga, taktfasta slag och örfilar och vissa Beethovenkännare menar att Beethovens dövhet har sitt ursprung i detta undervisningstillvägagångssätt.
Ludwig van skulle ha firat sitt tvåhundrafyrtioåttonde födelsedag den 16 december det här året. Att jag tänker på honom får betraktas som ett kvitto på att han i viss mån blev odödlig.

Klicka här för köp av och information om artikelförfattaren Vladimir Oravskys böcker.

Skriven 2018-12-14

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners