Dick Harrison och jag

Under tiden som jag lagade min sedvanliga tisdagsgulasch på kalkon, den 11 juni 2019, lyssnade jag på VETENSKAPSRADION HISTORIA. Den alltid underhållande Dick Harrison svarade på lyssnarnas frågor och en av dessa var om det finns andra förlagsmiss, jämförbara med PIPPI LÅNGSTRUMP-missen. Sin beläsenhet trogen, svarade Dick Harrison utomordentligt väl. Mina rader nedan kommer således inte med några rättelser, utan de bara berättar flera historier på samma tema.

John Kennedy Toole försökte under flera år förgäves hitta en förläggare till sin roman som i svensk översättning heter DUMSKALLARNAS SAMMANSVÄRJNING. Från ofattbart många förläggare fick han höra att han var oduglig som författare och eftersom det var på just författarskap Kennedy Toole byggde sin identitet, begick han självmord. Tooles moder lät sig dock inte luras av förläggarnas dumskallesammansvärjning utan fick slutligen romanen utgiven, genom författaren Walker Percys lobbyverksamhet. Resten är känd historia: DUMSKALLARNAS SAMMANSVÄRJNING har belönats med Pulitzerpriset och översatts till samtliga kulturspråk.

Även Astrid Lindgrens PIPPI LÅNGSTRUMP fann sin utgivare efter att ett stort berömt förlag tackat nej till henne. Pippi är i dag inte bara är världens starkaste tjej utan även barnlitteraturens mest kända. (I sitt följebrev till Pippimanuskriptet till Bonnier, refererar Astrid Lindgren till Friedrich Nietzsche, vilket i för sig inte var alldeles ovanligt. Nietzsche har inspirerat August Strindberg, Ola Hansson, Vilhelm Ekelund, Henrik Ibsen och icke minst Georg Brandes, som introducerade Nietzsche för nordisk publik. Bonniers avvisade redan tidigare Ola Hanssons planerade översättning av Nietzsches ALSO SPRACH ZARATHUSTRA som förresten redan fanns översatt till svenska av den trettioårige Albert Eriksson som SÅLUNDA TALADE ZARATHUSTRA. ”Vi vill på intet vis ha något att göra med spridandet av dylika idéer i Sverige”, skrev Bonniers. Lindgren kom med sin Übermädchen vid slutet av andra världskriget …)

Fröken Julie är en annan stark kvinnogestalt som en mäktig förläggare visade på porten. Strindbergs pjäs FRÖKEN JULIE är i dag den mest spelade pjäsen i världen. [Dramat FRÖKEN JULIE skrevs 1888. Först 15 år senare spelades det i Sverige och även då vid en sluten tillställning i Uppsala. Karl-Otto Bonnier har kategoriserat avslaget som ”det största förläggaremisstag (…) jag och min far gjorde oss skyldiga till.”]

Tysk-holländskan Anne Frank förintades först i koncentrationslägret Bergen-Belsen år 1945 och sedan skulle hon än en gång tystas av samtliga tillfrågade bokförlag när hennes far Otto förvägrades att få hennes dagbok utgiven. Otto Frank bekostade själv utgivningen och ANNE FRANKS DAGBOK är i dag världens mest sålda bok.

EN TID I HELVETET (1873) var den enda bok Rimbaud själv utgav under sitt liv. Han skrev den under ett uppehåll i födelsestaden. Den trycktes i Bryssel och bekostades av hans mor. Det sena utgivandet av ILLUMINATIONER (1886), ett verk från åren 1872-75, skedde genom Paul Verlaines försorg. Verlaine redigerade senare Rimbauds postuma POÉSIES COMPLÈTES (1895), liksom ŒUVRES (1898) och LETTRES (1899).

Kathryn Stocketts manus till romanen THE HELP ratades 60 gånger. Men, inom ett år efter utgivningen, översattes boken till 42 olika språk, den sålts i 10 miljoner exemplar och låg över 100 veckor på The New York Times Best Seller.

Manuskriptet till amerikanen Tristan Egolfs lovprisade förstlingsroman LORD OF THE BARNYARD refuserades av inte mindre än ett 70-tal förlag bara i USA. Men i Europa råkade Egolfs möta den franska författarcelebriteten Patrick Modiano och denne hade inarbetade kontakter med flera bokförlag. Boken utkom inom kort inte bara i Frankrike utan även i Holland, Belgien, Spanien, Storbritannien och, jo visst, i USA.

Det var på ett nästan oändligt antal förlag man tog sig för näsan när man kom i kontakt med Patrick Süskinds numera världsspridda bestseller PARFYMEN. På förlaget Diogenes hade man dock en Feinschmecker som bakom den förmodade stanken fann en delikatess, and the rest is history som man numera säger på det förlag som tog sitt namn efter den av filosoferna av den kyniska skolan som demonstrerade sin övertygelse om människans behovslöshet genom att bo i en tunna.

Stieg Larsson överlämnade det första manuset av sina Millennium-böckerna till flera förlag, bland annat Piratförlaget, men de trodde inte på det. Det gjorde däremot Norstedts Förlag, och enligt SvT sålde Millennium-serien mest böcker någonsin. Om denna rapport omfattar bara Stieg Larssons böcker eller också David Lagercrantzs böcker i serien, eller om det rör sig bara om svenska upplagor eller samtliga upplagor på samtliga språk, fick man inte veta.

Fredrik Backman berättade i ett radioprogram att hans första roman, den som numera är utgiven i över trettio länder och legat på flera länders bestsellerslistor och är dramatiserad och filmatiserad, refuserades av flera förlag och att ett förlag skrev i sitt nej-brev ”…vi ser inge kommersiell potential (i den).”

Joanne Kathrin Rowling levde på den engelska välfärdens smulor när hon skrev den första boken om Harry Potter, den nutida barnlitteraturens största försäljningssuccé, och när hon fick artiga förlagsnej och nej och nej och nej. Man ansåg bland annat att manuskriptet var för långt för att barnen skulle kunna ta boken till sig. Enligt TV-programmet 60 MINUTES, drabbas Rowlings litterära agent av mer än ettusen förfrågningar om merchandising i veckan nuförtiden. Samme agent hävdar också att 100 miljoner Harry Potter-böcker är sålda på de 42 språk som de är översatta till, och i 200 länder som böckerna säljs i. Även en blyg försäljare borde inse att detta är någorlunda bra försäljningssiffror för böcker som av förlagsexpertisen ansågs vara osäljbara.

För James Joyce tog det hela nio år innan han efter ingripande av ingen mindre än Ezra Pound fann en förläggare till prosadebutboken, novellsamlingen DUBLINERS.

Biografin över Carl Panzrams tragiska liv KILLER — A JOURNAL OF MURDER vandrade 40 år på olika förlag innan den blev utgiven och sedan även filmatiserad med ”USA:s samvete” Oliver Stone som producent, och med James Woods i rollen som den dubbeltydige antihjälten.

Richard Adams världsberömda allegori WATERSHIP DOWN, DEN LÅNGA FLYKTEN på svenska, returnerades av 54 bokförlag, men fru Adams envisades med att skicka manuskriptet till fler förläggare, av mentalhygieniska skäl, utan makens vetskap. DEN LÅNGA FLYKTEN har korats som en av världens 100 bästa böcker, och den återfinns därför på listan ”Världsbiblioteket”. Listan röstades fram 1991 på uppdrag av Tidningen Boken av flera hundra svenska experter från Svenska Akademien, Svenska Deckarakademin, bibliotekarier, litteraturvetare, författare, bokhandlare med flera.

Marcel Proust fick DU CÔTÉ DE CHEZ SWANN, första delen av sin romansvit A LA RECHERCHE DU TEMPS PERDU / PÅ SPANING EFTER DEN TID SOM FLYTT. 1, SWANNS VÄRLD i retur från samtliga franska förlag, men eftersom han var son till en förmögen läkare, så kunde han själv bekosta utgivningen. Redan för svitens andra bok A L’OMBRE DES JEUNES FILLES EN FLEURS tilldelades han det prestigefyllda Goncourtpriset, och i dag finns det knappast någon högbrynt konsument av små madeleinekakor som öppet vågar erkänna att hen inte har läst det nästan 4 000 sidor långa verket.

Ukraina-polacken Joseph Conrads NOSTROMO sågades av kritikerna när den för första gången trycktes år 1904 men har senare omvärderats och betraktas idag som ett absolut mästerverk.

Den store Shakespeare- och Goetheöversättaren Boris Leonidovitj Pasternaks roman DOKTOR ZJIVAGO kunde först inte hitta en utgivare och när romanen så småningom kom ut i Italien, smädades den av kritiker på en mängd kreativa sätt. Inte att undra på att Pasternak avstod från att hämta sitt Nobelpris.

Spindelmannens skapare, Stan Lee, fick ett skriande NEJ! från sin förläggare med motiveringen att vem skulle tänka sig att läsa något sådant, när det finns så många människor som lyder av arachnofobi, panisk skräck för spindlar? Hur det sedan blev med den saken vet du. Stan Lee lät sig inte avskräckas utan hittade en självmördare till förläggare och … Redan den andra filmatiseringen av THE SPIDERMAN lär vara världens mest inkomstbringande men filmfabriker har alltid kläckt spindlar med en liknande frenesi som kycklingsuppfödarna kläcker ägg: Frank Marshalls & Steven Spielbergs ARACHNOPHOBIA, Robert Webbs THE SPIDER, Bert I. Gordons EARTH VS. THE SPIDER, Robert Hamers THE SPIDER AND THE FLY Jack Hills SPIDER BABY, OR THE MADDEST STORY EVER TOLD, Roy William Neills THE SPIDER WOMAN, Arthur Lubbins THE SPIDER WOMAN STRIKES BACK, Fritz Langs DIE SPINNEN, Bernardo Bertoluccis LA STRATEGIA DEL RAGNO, SPINDELS STRATEGI…

Först efter dryga sex år av intensiv jakt på en bokförläggare lyckades Jack Kerouac få sitt manus till ON THE ROAD utgivet. Bob Dylan sade om ON THE ROAD “It changed my life like it changed everyone else’s”. Och hur många människor i sin tur har inte Dylan influerat?
Och tro nu inte att Bob Dylan är den ende som avgav tribut till ON THE ROAD. Jim Morrison, Tom Waits, Stephen Shore, Robert Frank… Jag kan visst fortsätta.
Hunter S. Thompsons FEAR AND LOATHING IN LAS VEGAS är en uppgraderad ON THE ROAD liksom även Callie Khouris och Ridley Scotts THELMA AND LOUISE, Sam Shepards, L.M. Kit Carsons och Wim Wenders PARIS, TEXAS och naturligtvis Terry Southerns, Peter Fondas och Dennis Hoppers lika oförglömliga som inflytandelika EASY RIDER…

Nobelprismottagaren Doris Lessing sände ett av sina kända verk till ett flertal redaktioner under pseudonym och fick det refuserat. Samma experiment gjordes med Jerzy Kosinskis roman STEPS vilken tidigare belönats med det mycket prestigeladdade priset The National Book Award. Det blev ett klart och tydligt ”Nej!”. Kosinski blev skakad och sände under sitt eget namn ett absolut oläsligt arbete skrivet av en universitetsstuderande till sin förläggare. Svaret kan du räkna ut: Verket eller snarare fuskverket blev antaget. You don’t argue with success!, säger nämligen en av showbusiness gyllene regler. Kosinski tog sedermera sitt liv.

Lektorer, dramaturger eller vilka det nu än må vara, kan däremot luta sig bakåt i sin tjänstestol och låta annat än professionell moral eller inställning styra sitt arbete. Ett redan beprövat namn borgar för någon form av ”förlustbidrag”, så nog kan lektörerna oläst vidarebefordra en känd persons alster för produktion utan prestigeförlust och någon som helst form av ansträngning. Det tryckta verket finner alltid en dammig hylla på ett antal bibliotek.

Läs gamla böckers säljande baksidestexter. Förläggarna utlovar där mästerverk på mästerverk och de citerade recensenterna bräker med som får. Eller är det tvärtom? En sak är säker: Varken dessa mästerverk eller deras upphovsmän existerar i dag annat än som kulturhistoriska asterisker. På varje litterär Mozart går det tolv dussin Salieris, på varje Shakespeare går det sextio gånger sextio skock förläggarnas tillfälliga protegéer. I dag mer än någonsin.

Det hävdas att det enbart i Stockholm finns över fyra miljoner osålda böcker. Förlagsbranschen är dock inte det enda verksamhetsområde som befolkas av charlataner, korrumperade människor och människor oförmögna att se i framtiden.
The King of Swing, Benny Goodman, höll på att hoppa av sina musikaliska planer eftersom han och hans musiker blev utskrattade och utbuade överallt. I Los Angeles, på sista anhalten i det som höll på att arta sig till att vara hans första och även sista turné genom USA, på Palomar Ballroom, hittade han sin publik och publiken hittade honom: Swingeran hade börjat och inte bara det: Goodman var bland de första som i sitt band integrerade vita och svarta musiker.

Flera stora skivbolag, inklusive Decca, tackade NEJ! till The Beatles, och chefen för Deccas A&R-avdelning Dick Rowe, skaffade sig odödlighet på detta oavundsvärda vis. Rowe föredrog Brian Poole And The Tremeloes framför The Beatles denna historiska nyårsnatt, anno 1962. Tremendous, isn’t it?

Captain Beefhearts omorganiserade The Magick Band bestående av Zoot Horn Rollo, Antennae Jimmy Semens, The Masacra Snake, Rockette Morton, Drumbo, Captainen själv och producenten Frank Zappa och spelade in LP:n TROUT MASK REPLICA, en Straight Records produktion som anses utgöra en av milstolparna i rockens historia. Icke desto mindre var den innovative Captainen gång på gång utfrusen och utan kontrakt. Under sitt eget namn, Don Van Vliet, skaffade han sig dock en duglig karriär som målare i den abstrakta expressionismens anda, representerad av den okrönte kungen Willem de Kooning. (Även Roberta Joan Anderson alias Joni Mitchell, Robert Allen Zimmerman alias Bob Dylan, Bryan ”Roxy Music” Ferry, Steven Patrick ”The Smiths” Morrisseys, Syd Barrett, Klaus Voorman, Ronnie Wood, Paul McCartney och John Lennon skulle nog klara sig på sin talang som målare.)

En toppsittare vet alltid bäst och en höjdare vid Columbia Records fällde följande omdöme om Frank Zappa och hans band The Mothers of Invention: ”No commercial potential”. Har man hört?

Hur många gånger var The King, det vill säga Elvis Presley uträknad? Och minns du hur hans karriär började? Den mur av konventioner som den blivande rockkungen hade emot sig? ”Mänskligheten är förlorad om det skulle visa sig att Elvis är något att räkna med”, skrev en inflytelserik recensent och han fortsatte: ”Han kan inte sjunga, inte spela, inte dansa, Elvis the Pelvis…”

The Rolling Stones visades också på porten först och därför bör man knappast förvånas över att logon för deras eget skivmärke utgörs av en utsträckt tunga. Trettiofem år efter avvisningen betalade Virgin Records en rekordsumma till The Glimmer Twins och deras Stenar för en option på fem kommande osedda och ohörda album.

Decca sade också ett artigt NEJ till ”Wild Man Of Borneo”, Jimi Hendrix alltså. Jimi dog år 1970 på ett hotellrum, men under de fyrtionio åren som han ger konserter bara i himlen, utgavs det på jorden fler Jimi Hendrix-plattor än under hans 27-åriga men produktiva liv. Decca har ursäktat sin stora miss med, ”Hendrix var så BRA att han var skrämmande”. Hendrixmisstaget kostade Decca-höjdaren kicken.

Jean Sibelius SYMFONI NUMMER 4 I A-MOLL beskrevs av en inflytelserik kritiker som ”dissonanta, dystra muntanden som inte leder någonstans”. Idag är denna symfoni Sibelius mest värderade och försedd med det fega tillägget DEN DJÄRVA. Musikkritikern Virgil Thomson trodde sig lyckas beskriva Sibelius SYMFONI NUMMER 2 I D-DUR genom att skriva att den var ”vulgär, slapp och obeskrivligt provinsiell”. Vad han lyckades med var att beskriva sitt eget ”kunnande” och smak.

John Ruskin skrev ”I mina öron låter Beethovens musik alltid som om man hällde ut en säck spik, med en hammare som ramlar i golvet då och då”, och en amerikansk förståsigpåare recenserade Beethovens MISSA SOLEMIS med det kanske inte alltför översvallande omdömet, ”… Det allmänna intryck jag fick var att konserten bestod av indianska stridstjut och ilskna vildkatter.” Man skulle kunna tro att denne milde recensent hade indianskt påbrå och att hans stam specialiserade sig på vildkatts-tämjning, men så var inte fallet. Det är bra att kunna många språk men som tur var kunde Beethoven inte engelska och därför slapp han läsa dessa femettors omdömen. Vid den tiden var han 54 år gammal och döv som en daggmask. När han dirigerade denna berömda konsert i Wien stod han med ryggen mot publiken på podiet, och var förkrossad eftersom den tystnad som omgav honom tydde på ett nederlag. Men när han vände sig om, såg han ett hav av finbeklädda extremiteter som applåderade och entusiastiskt skramlade med juveler. Och vad kan man lära sig av det, om inte att man bör vända sig om, trots titeln på dokumentären om Bob Dylan DONT LOOK BACK. The Times They Are a Changin’.

Piotr Iljitj Tjajkovskijs PIANOKONSERT NR 1 I B-MOLL är kanske den mest berömda av alla pianokonserter. Den används i allt, från att filmregissörer väljer den som filmmusik till att rockgrupper tar sig an den och presenterar den som den trendigaste musikens senaste hit. Men Nikolaj Rubinstein, den störste pianovirtuosen under Tjajkovskijs tid, tyckte att stycket var ett förskräckligt larmande buller, och han betackade sig för att spela det. Ändå uruppfördes det, fast av tysken Hans von Bülow, dock inte i Europa, utan i det ”kulturlösa USA”…

Tjajkovskijs andra musikaliska måste, är VIOLINKONSERT I D-DUR, och det finns minst 70 kända inspelningar av detta verk. Men den internationellt verksamme ungerske professorn och violinistmästaren Leopold Auer som Tjajkovskijs förärade stycket till, tyckte att det var ospelbart och rekommenderade den homofile T att dra åt helvete. Den ryske violinisten Adolph Brodsky uruppförde denna violinkonsert, i det depraverade Wien. Han hade tur, stycket blev recenserat, även om omdömet om det kanske inte helt var det förväntade. Så här skrev den kände kritikern Eduard Hanslick: ”… snart tar vulgariteten överhanden och behärskar den till den första satsens slut. Violinen spelar inte längre. Den kastas omkring. Den slits sönder. Den blir blåslagen. Jag vet inte om någon förmår bemästra dessa hårresande svårigheter, men jag vet att herr Brodsky torterade sina lyssnare såväl som sig själv. Adagiot med sin ömsinta ryska melodi försonar oss nästan, vinner oss nästan. Men den avbryts tvärs för att ge plats åt en final som för oss mitt in i den grova och brutala munterheten i en rysk marknad. Vi ser råa och gemena fysionomier, vi hör svordomar, vi känner lukten av dåligt brännvin. Friedrich Vischer sade en gång om oanständiga målningar att det finns tavlor som ’stinker i ögonen’. Tjajkovskijs violinkonsert föder för första gången den motbjudande idén inom oss att det kan finnas musik som stinker i öronen.”
Vilken härlig recension. Jag skulle önska att mina böcker fick en sådana.
Tjajkovskij skrev även symfonin PATHÉTIQUE. Den går naturligtvis i moll. H-moll.

Richard Strauss var en av de största inom musiken. Han dominerade faktiskt den tyska musikscenen under sin levnadstid. Stora män har även stora fiender. Om Strauss ELEKTRA skrev New York Times: ”Det är en kolossal orkesterorgie utan det minsta som kan kallas för musik i partituret, och den ställer övermänskliga krav på sångarnas och musikernas fysiska och andliga krafter. Orkesterns fantastiska imitativa effekter är blodisande, drastiska och brutala i högsta grad. Det är tur för åhörarna att stycket inte är längre, för det skulle vara alldeles för nervpåfrestande.”

En annan professionell kännare skrev, om än om ett annat stycke: ”Det här är inte musik, det är ett hån mot musiken.” Och Claude Debussy hävdade: ”Att lyssna till en tondikt av Strauss var som att tillbringa en timme på dårhus.” Rätt så lustigt med tanke på att Debussy var impressionist och impressionisterna inte hade det för lätt, varken inom musiken eller måleriet: När Wacław Niżyński använde sig av den amorfe Debussy i en av sina numera berömda baletter, så slutade det med en skandal. Samme Debussy som angrep Strauss innovativa förmåga har skrivit: ”Jag blir mer och mer övertygad om att musiken till själva sin natur är något som inte kan stöpas i en traditionell och fixerad form. Den består av färger och rytmer. Resten är bluff, påhittad av känslokalla dumbommar som rider på Mästarnas rygg, Mästarna som för det mesta inte skrev något annat än den musik som deras tid ville ha.” En människa, verkar det som, är inte alltid konsekvent i sina handlingar. Vilken en överraskning.

Jozef Suks första premiär möttes av sådant fiaskoartat hån, att till och med självaste Arnold Schönberg avundades honom.

Mahler var utskrattad. Som kompositör, som dirigent och för att han konverterade till katolicismen. Mahler dog i Wien. I Luchino Viscontis film MORTE A VENEZIA dör kompositören Gustav von Aschenbach i Venedig till toner av Gustav Mahlers adagietto från SYMFONI NUMMER 5 och porträttlik med Gustav von Aschenbach blir Mahler till ett lik i det döende Venedig.
Wagner däremot dog faktiskt i Venedig. Han var gift med Cosima, Franz Liszts dotter. Han säckade ihop på en gata och innan han dog tvingades han att lyssna på Liszts nitton UNGERSKA RAPSODIER som spelades i den trädgård som han släpades till i väntan på gondoljären Charon. Wagners sista ord var ingalunda Liszt mehr Liszt! utan ”Licht mehr Licht!”

Hur många tavlor sålde van Gogh under sitt liv? Hur många tavlor sålde från början de idag upphaussade impressionisterna och hur många tavlor sålde expressionisterna?
Och fauvister Henri Matisse, André Derain, Raoul Dufy…? De fick knappast sin benämning les fauves, ‘vilddjuren’, tack vare att de var kritikernas favoriter. I dag vet vi att fauvismen har spelat en mycket stor roll för det moderna måleriets utveckling…

Skriven 2019-06-17

Skriv ut sidan

Våra partners