Klicka på bilden, för att se hela bilden
Popstjärnor får till skillnad från rockens motsvarigheter alltför sällan en karriär som varar särskilt länge. När hitsinglarna börjar sina är deras öde allt som oftast beseglat. Men så finns det folk som Kim Wilde. I snart fyrtio år har hon hållt sin poplåga levande, och det har gällt även när det varit långt mellan musiksläppen. Att hävda att brittiskan är större än sina sånger är därför långt ifrån en överdrift. Men när hon nu släpper sitt första album med eget material på sju år det uppenbart att hennes avsikt varit att göra betydligt mer än bara markera sin närvaro. Om inte annat har den positiva kritiken på hemmaplan varit ett bevis så gott som något på detta.
Utomjordingar och svenskar
– Ja, eftersom alla säger att det är en bra skiva är det väl så, myser sångerskan per telefon från lantliga Hertfordshire. Det är en skön känsla att kritikerna känner samma energi som jag, det känns spännande att vi som arbetat på den här skivan kanske har stött på en guldåder.
Here Come the Aliens är titeln på verket, som enligt Kim själv är inspirerad av en verklig händelse 2009 då hon skådade en farkost icke av denna världen för en kort stund stå still i luften över de egna takåsarna. Av denna upplevelse blev det sedan så småningom en klatchig albumtitel och ett omslag präglat av amerikansk pulpestetik. Texterna har dock inget med utomjordingar att göra. Däremot kommer sångerskans samarbetspartners från utlandet. Svenskarna Fredrik Thomander och Anders Wikström, från åttiotalsbandet Treat figurerar nämligen som låtskrivare på skivan tillsammans med Kims bror Ricky och hans dotter Scarlett.
– Vi älskar att skriva med de där killarna i Stockholm. Det är ett ställe med så mycket sköna vibbar, Sverige är popens hemland. Det är verkligen inspirerande.
Fräsch återgång till 1981
– Hur skulle du vilja beskriva den här skivan?
– Well, soundet ligger knappast miljoner mil bort från 1981. Det tassar tillbaka mot vad jag gjorde då, men det låter ändå mycket mer samtida. Kanske skulle man kunna säga at dett påminner om det förflutna på ett väldigt fräscht sätt.
Tajt med broder Ricky
Det förflutna flyter i sin tur ihop naturligt via Kims ständige kollega, brodern Ricky. Då som nu finns han vid hennes sida både som producent och låtskrivare. Sångerskan säger sig älska att arbeta med honom, och då inte minst för att de båda letar efter samma saker, och vet hur energin ska hållas på en hög nivå. Skillnaden mot förr är dock den att Kim själv är betydligt mer involverad i den kreativa processen idag än då det begav sig.
När jag började var jag alldeles för upptagen med att vara popstjärna, det fanns ingen tid att utvecklas. Det var inte förrän på tredje skivan jag började göra något själv, men den nya innehåller något av det bästa jag skrivit på femton år.
Romantik i musikal
Det märks på Kim att hon är hungrig igen. Pop är inte ett fult ord längre, menar hon och utlovar utan omsvep mycket turnerande med Here Come the Aliens. Så var det inte i mitten på nittiotalet. Först floppade hennes R & B-influerade album Now & Forever. Sedan lades en halvfärdig uppföljare på hyllan i kölvattnet på en trasslig skivbolagssammanslagning. Däremellan spelade Kim i The Whos rockmusical Tommy i London, och då träffade amors pilar henne i form av motspelaren Hal Fowler. Paret föll både hårt och snabbt för varandra, och snart var paret en familj. Inte konstigt att popkarriären lades på hyllan i det läget.
Familjeliv och hortonomi
– Nej, det tar tid att leva familjeliv. Men det var förmodligen det bästa som hänt mig. Vi gifte oss två månader efter vi hade träffats. Sedan blev jag intresserad av hortonomi, vilket var minst lika inspirerande innan moderskapet knackade på.
Så för ett tag var det väldigt uppfriskande att upptäcka mig själv som mamma, person och trädgårdsmästare.
Musiken den första kärleken
– Under den här vevan släppte du ingen ny skiva på elva år, men nu har du kommit tillbaka på allvar. Vad skulle du vilja säga att musiken betyder för dig idag?
– Du vet musiken var min första kärlek, och den glömmer man aldrig. Jag växte upp med den, det är en gammal vän. När jag började sjunga kände jag mig hel, och nu har musiken gett mig utmaningar igen. Så jag kommer att hålla på ett tag till. Jag arbetar med en massa fantastiska människor, och är själv en stor del av det hela. Det är väldigt inspirerande med så mycket kreativitet.
Tjugo och popstjärna
– Samtidigt var det ju åttio- och det tidiga nittiotalet som var din hetaste period. Hur var det egentligen?
– Well, att vara tjugo och popstjärna är verkligen bra och kul, men jag skulle inte vilja börja om idag. Fast jag kan känna att jag kan njuta av det mer nu. Eftersom jag arbetade så mycket i början kan jag skörda frukterna idag. Det är roligt att vara Kim Wilde igen. Samtidigt var popstjärnegrejen inte anledningen till att jag började med det här. Det var en del av paketet, och när det inte var roligt längre hoppade jag av. Jag var uttråkad, och ingen gillar en uttråkad popstjärna.
Popstjärnor toppen på isberget
Men idag är du långt ifrån uttråkad?
Ja, jag vet vad jag gör nu. Det känns som om jag kan ställa mig på scen och veta att jag kan leverera. Sedan har jag ett toppenband som backar mig. Du vet, popstjärnor tar åt sig hela äran, men de är bara toppen på isberget.
Skriven 2018-04-09
