BRUNO MARS, Royal Arena, Köpenhamn den 18 maj 2017

Annons

Bruno Mars är inte bara stor, han är megastor. Detta lät initialt förvånande i mina öron, men för fansen torde detta faktum inte komma som en överraskning i de flesta fall. Hitsen har trots allt kommit som på ett pärlband ända sedan 2010. Därför var det också bara logiskt att de sextontusen biljetterna till tisdagens tillställning hade gått åt redan för flera månader sedan. Lika logiskt som att amerikanen bjöd på en show av det glittrigt påkostade slaget för övrigt.

Vi pratar ju trots allt faktiskt om en yngling som snabbt klivit in i superstjärneklassen, och precis som anstår en sådan ska utanpåverket vara av modellen uppenbart mer än det lilla extra. Tidvis smällde det, bjöds på tomteblossregn och eldades på som på vilken värsting till hårdrockskonsert som helst. Samtidigt fångades den slickade framtoningen både visuellt och rent musikaliskt genom kvällens evenemang.

Sedan kan jag på tal om det sistnämnda uppskatta att trettioettåringen i stort sett struntar i vad som är hippt och hot. Konstiga beats, creddiga hip hop-inslag och minimalistisk neosoul är uppenbarligen inte hans mesta kopp av te. Istället blickar han allt som oftast bakåt, ibland till och med ända till doo-wopeeran även om sjuttio- och åttiotalet dominerar, och detta görs faktiskt med trovärdighet och genuin elegans. Som på Royal Arena i torsdags, för övrigt.

Där skulle inledande dansanta Finesse till exempel mycket väl ha kunnat vara något Michael Jackson skulle kunnat göra, medan avslutande Uptown Funk fick en att associera till Kool & the Gangs funkigaste stunder. Och visst kändes romantiska Versace on the Floor som ett samarbeta mellan just Jacko och Stevie Wonder. På samma gång var det oundvikligt att inte se Prince ande sväva över sådant som sexiga Calling All My Lovelies. Särskilt som stjärnan drog iväg ett fett gitarrsolo mot slutet, som definitivt tedde sig som något den lille prinsen brukade glänsa med titt som tätt.

Mars är således duktig på att ta till sig, kopiera, och föra ut de klassiska sounden till en ung och bred publik, inte minst de unga damerna tycks älska honom. Däremot är jag inte helt säker på att hans personlighet är så stark att vi kan prata om någon självklar karisma som bränner. Inte än i alla fall, men det kanske kommer med ålderns rätt längre fram. I egenskap av hantverkare med ett genuint kunnande och intresse för sin musikhistoria är Mars dock redan färdig. Han är en entertainer av den gamla skolan, som sätter hög arbetsmoral och underhållningsvärdet i centrum, vilket förstås är beundransvärt i min bok. Men glöm allt vad kontroversiella inslag och politiska heta potatisar heter, det är inte hans stil. Till vissas förtret, får man förmoda.

skriven 2017-05-22

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners