Klicka på bilden, för att se hela bilden
Regi: James Gunn
I rollerna: Chris Pratt, Zoe Saldana, Dave Bautista, Michael Rooker, Karen Gillan
BETYG: TRE
PREMIÄR: 2017-04-26
Inför premiären 2014 betraktades Guardians of the Galaxy med sin budget på etthundrasjuttio miljoner dollar som något av ett vågspel för Marvel. Figurerna var närmast obskyra, och hade inte ens en egen serietidning vid tillfället. Men chansningen gick hem med besked, och nu tre år senare är underdogstämpeln borta. Istället förväntar sig hela branschen en ny megasuccé av uppföljaren.
Förmodligen blir det också så, men jag kan förstå att reaktionerna från de internationella kollegorna hittils inte bara bjudit på vin, utan även en del vatten. Överraskningsmomentet är trots allt borta, och att återskapa magi är inte lätt. Vilket i viss mån märks på det färdiga resultatet. Istället för att i första hand försöka bevara och bygga på vad man hade i ”ettan” verkar arbetsbeskrivningen denna gång till stor del ha gått under rubriken ”större är alltid bättre och ännu mer oväsen gör ofelbart allting roligare”.
Handlingen då? Tja, i grunden kan man väl säga att fokus är på relationer. Quill alias Star-Lord måste lösa sina problem med både sin skurkaktige fosterpappa, som en gång i tiden rövade bort honom och den under lång tid frånvarande biologiske fadern Ego i en energisk Kurt Russells skepnad. Zamora å sin sida kämpar med sina ”outtalade” känslor för Quill samtidigt som grollet med systern Nebula dras till sin spets.
Fast allt detta sker förstås under radarn mellan allt planethoppande, explosioner, rymdjakter och fightande. Star-Lord, Zamora, Drax, Rocket Racoon och Groot dras nämligen omgående in i en kamp på liv och död efter ett misslyckat jobb där uppdragsgivaren fått stå med lång näsa. Därefter får de inte en lugn stund från ett till synes outtömligt antal legoknektar som är ute efter blod.
Några twists bjuds man förstås också på. Sedan är jag inte säker på att allt hänger samman, men det lär väl få bry sig om. Särskilt som knasighetsfaktorn och humorn alljämt är en del av mixen. Så på sitt sätt är denna uppföljare egentligen inte så tokig. Fast det går förstås samtidigt inte att komma ifrån att den tangerar talesättet för mycket av det goda tämligen ogenerat.
skriven 2017-04-25
