D.A.D. och DIZZY MIZZ LIZZY, Royal Arena, Köpenhamn den 17 februari 2017

Annons

Två danska band med två helt väsensskilda karriärer och tydliga musikaliska skiljelinjer, men i fredags gjorde de gemensam sak på splitternya Royal Arena. D.A.D. är trotjänarna som aldrig sett tillbaka sedan den där första giget på Musikkcafén i Köpenhamn 1984. Framgångarna har varit avsevärda även om de förvisso aldrig fått något större genombrott utomlands.

Dizzy Mizz Lizzy å sin sida slog igenom stenhårt med sin självbetitlade debut 1994, men lade ner verksamheten redan fyra år senare. Musikaliska meningskiljaktigheter och allmänt trötthet innebar slutet då. Därefter var det tyst i flera år. Ett kort välgörenhetsgig förde ihop medlemmarna igen 2006, vilket i sin tur ledde så småningom ledde till en massiv turné 2010, och så småningom förra vårens Forward in Reverse, bandets första album på hela två decennier.

Men först ut denna kväll var D.A.D. Det ska villigt erkännas att jag varit en beundrare länge, och särskilt på senare år missar jag aldrig tillfället att berätta för alla som lyssnar hur starka de är live. Den som någonsin tvivlat på kvartettens kapacitet hade garanterat blivit övertygad om deras förträfflighet i samband med en fullsatt konsert i Köpenhamnska Forum 2009. Bandet ägde scenen fullständigt, och om något påmindes man om hur orättvist livet är ibland. För det är klart att de borde varit världsstjärnor för länge sedan.

Denna ståndpunkt står jag fortfarande för. Dock ska villigt erkännas att veteranerna inte riktigt levererade i fredags. Inte för att vitaliteten, engagemanget eller professionalismen fallerade på något vis, för visst sjutton satt den energiska precisionen i framträdandet i vanlig ordning. Däremot tycker jag nog att Jesper Binzer haft bättre dagar än denna, tidvis tedde sig hans pipa väl gapig för sitt eget bästa. Sedan var det uppenbart att bandet gått in för en tyngre ljudbild än vid tidigare tillfällen jag skådat dem, och det var ärligt talat inte alldeles lyckat. Väl mycket av nyanserna och den luftiga lekfullheten i arrangemangen saknades nämligen denna afton . Istället bjöds man på smått råbarkade råösförsök á la Evil Twin och Jihad, nummer som inte direkt gjorde deras melodiösa sida överdrivet mycket rättvisa, snarare tvärtom. För nog blev det hela lite tungrott ibland, som i den onödigt brötiga Makin’ Fun of Money.

Fast som tidigare antytts fanns det en del vin i mixen också. Ständiga paradnumret Sleeping My Day Away bjöd till exempel på avsevärt sväng, och byggdes både upp och drogs ner innan ett eurforiskt klimax fick avsluta. Extranumret Laugh `n a ½ var också en given höjdpunkt. Detta avskalade (ballad)verk med tillhörande tjusiga akustiskt färgat solo visade att less is more någon enstaka gång faktiskt kan vara helt rätt för dessa energiska over the topdanskar. Precis som Every Rose Has Its Thorn och When the Children Cry fyllde ett välbehövligt syfte för Poison respektive White Lion en gång i tiden, för övrigt.

Det akustiska elementet var förstås inte alls framträdande i Dizzy Mizz Lizzys set, men avslutande Silverflame utnyttjade om inte annat behovet av en kontrast mellan de från och till tämligen mastiga tongångarna. Balladen ifråga må vara en storslaget tjusig sak, men den står samtidigt tydligt ut vid sidan av resten av repertoaren. För en sak är säker; Dizzy Mizz Lizzy har alltid varit ett band med i alla fall ena foten i progglägret utan att någonsin ta steget fullt ut i Dream Theaterland. Nummer som Forward in Reverse och 67 Seas in Your Eyes utgjorde lämpliga bevis för detta denna kväll. Samtidigt tedde sig sådant som riffande Brainless och I Would If I Could, But I Can´t som klassiska hårdrocksdängor. Om än välspelade sådana.

För en sak är säker det här är en trio, som bär sin duktighet utanpå skinnet. De är verkligen en väloljad maskin, för att nu travestera The Donalds omdöme om den egna administrationen. Det är över tjugo år sedan jag såg trion senast, men de låter om möjligt ännu bättre idag. Detta kan i viss mån ha med mognad att göra, gamla motsättningar är historia, och man jobbar mot samma mål igen. Men jag tror också att trion helt enkelt bara blivit ännu bättre musiker. Vilket inte vill säga lite. Allt detta har i sin tur smittat av sig på framträdandet i sig. För nog kändes det som att sällskapet levde ut mer på Royal Arena än då det begav sig. Det vilar mer av både svett och hjärta över alla inblandade idag, och det klädde dem väldigt väl.

skriven 2017-02-20

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners