DELAIN, Pumpehuset, Köpenhamn den 17 oktober 2016

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Symfonisk metal regerar i tulpanlandet. After Forever, Epica och Within Temptation har ju som bekant alla holländskt ursprung. Liksom Delain för övrigt, som dessutom utgör ett slags spin offprojekt till de sistnämnda eftersom klaviaturspelaren Matijn Westerholt en gång i tiden började sin karriär bakom Sharon den Adel. 2001 hoppade han dock av tåget, och bildade året därpå Delain, som vid det här laget hunnit ge ut sex album.

Karriären har alltså rullat på för bandet utan att det för den sakens skull lyckats nosa genrens toppskikt i hasorna. Hittills, i alla fall. För förutsättningarna finns där, och inte bara på grund av den överlag starka sångkatalogen, utan också för att de är ett gediget liveband. Sistnämnda fick man bekräftelse på under måndagens konsert i Köpenhamn. Det var nämligen inte bara en inspirerat tänd kvintett som intog scenen sisådär tjugo minuter innan tioslaget, utan också en riktigt proffsig dito, som om det fanns någon rättvisa i världen rutinmässigt borde spela inför en större publik än de sisådär trehundrafemtio entusiastiska fans som löst biljett på Pumpehuset.

Sedan skadar det naturligtvis inte att bandet i Charlotte Wessels har en sångerska bestående av lika delar karisma, änglalikstuff image och en röst, som klarar av de nödvändiga skiftningarna och tonlägena i denna krävande genre med glans. Det betyder för all del inte att resurserna är av samma dignitet som Sharon den Adels eller Nightwish operaskolade ex-vokalissa Tarja Turonen, men hon nyttjar sin kapacitet både skickligt och med känsla. Dessutom går det inte att komma ifrån att tjugonioåringen har en närvaro av rang. I Pumpehuset mer eller mindre ägde hon scenen från första tonen till den sista.

Som helhet byggdes stämningen också mycket riktigt sakta, men säkert upp till ett hägst tillfredsställande klimax. Från inledande Hands of Gold med tillhörande lightgrowlande till avslutande uppspeedade extranumrena Don´t Let Go och We are The Others levererade bandet det dramatiskt pampiga godset med både engagemang och precision. Inte helt oväntat var repertoaren präglad av sommarens högst övertygande release Moonbathers, hela sju nummer därifrån avverkades. För övrigt blandades och gavs från sångkatalogen, alla bandets sex album fanns repersenterade i setlistan. Ändå är det givet att fansen någonstans knorrade över att klassiker som Frozen och April Rain saknades denna afton. Men så blir det lätt när man har så många starka aånger på meritlistan. Det kallas visst överflödets förbannelse.

skriven 2016-10-17

print

Våra samarbetspartners