RIHANNA, Malmö Arena, Malmö den 2 augusti 2016

Annons

Då det begav sig i den artistiska begynnelsen var Robyn Rihanna Fenty en fin flicka som hade flax och imponerade så tlll den grad på den semestrande demonproducenten Evan Rogers med sin talang att hon rätt omgående fick kontrakt med självaste Jay-Z. Vid den här tidpunkten tedde sig den då välartade tonåringen både storögd och nästan blyg – jag vet, jag intervjuade henne något år efteråt. Fast tiden gick. Snabbt. Redan i samband med releasen av tredje albumet Good Girl Gone Bad hade något hänt. Titeln på verket ifråga sade det mesta, den välartade, oskyldiga versionen av Rihanna hade plötsligt ersatts av en sensuellare och mer frispråkig utlevande dito. Denna imageförändring gick inte helt oväntat hand i hand med en uppdatering mot ettt mognare, med edgy och överlag mer varierat sound.

Därefter har Rihanna aldrig sett tillbaka, och klimax på denna utveckling kom med årets januarirelease Anti, som förmodlingen är hennes mest experimentella och minimalistiska albumsläpp hittills. Att sistnämnda präglar den nu aktuella turnén med samma namn starkt råder det ingen tvekan om. Överhuvudtaget var det en på alla sätt högst avskalad historia man bjöds på när showen nådde Malmö Arena i tisdags. Ett kalt stilistiskt scenbygge utan tillstymmelse till onödigt utanpåverk utgjorde den visuella grunden för den Barbadosbördiga sångerskan och hennes dansare, som inte sällan anammat en klädstil modell ohelig allians mellan beduinchic och mysdress för hemmabruk. Färgskalan gick dessutom helt igenom i vitt på både levande varelser och döda ting förutom några få gånger då stjärnan bytte om till något i beige, silveraktigt eller något ditåt. En svart utstyrsel av det avslöjande slaget förekom i sanningens namn också, men annars var konsekvensen hundraporcentig i det här avseendet.

Det var den för övrigt rent musikaliskt också. Trots att ett både ett sexmannabad och en trio körsångare backade sångerskan tedde sig ljudbilden inte sällan tunn och naken på ett trist kyligt sätt, något sådant som sega funkförsöket Pour It Up och electrolunkande Woo var uppenbara exempel på. På samma sätt kan jag tycka att sångerskan slarvade bort paradnummer som Umbrella och Love the Way You Lie helt i onödan genom att rutinmässigt dra igenom dem utan att betona hitkänslan och låta publiken suga på den potentiella allsångskaramellen. Men det är så det är när Rihanna står på scen; det är bråttom bråttom och inte alltid så fokuserat. Den digra setlistan på hela tjugofyra låtar måste tydligen avverkas på sisådär nittio minuter.

Fast det fanns såklart höjdpunkter också, som sånär kunde rädda ett medelbetyg. Fattas bara annat. Den trogna versionen av Diamonds var en, smått doo wopkryddade pärlan Love on the Brain en annan och akustiskta Four Five Seconds en tredje. I samband med dessa nummer blommade koncentrationen och engagemanget ut hela vägen. I slutänden talar vi dock ömsom vin ömsom vatten, Rihannas problem är att hon låter dagsform och en loj attityd styra, och Inga jämförelser i övrigt, men det skulle aldrig Beyoncé, Lady Gaga eller Taylor Swift göra för att nu nämna några av de närmaste konkurrenterna.

skriven 2016-08-03

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners