SWEDEN ROCK 2016, dag 3 och 4 (fredagen den 10 och lördagen den 11 juni) med bland andra FOREIGNER, TWISTED SISTER, AVANTASIA, THE WINERY DOGS och THE HOOTERS

Annons

Det var på Sweden Rock Twisted Sister gjorde comeback 2003, och det var också här New Yorks vilda glammetalkämpar begick bokslut i fredags i egenskap av headliner på detta års tredje festivaldag. Trummisen A.J. Peros tragiska frånfälle förra året lär ha varit den utlösande faktorn för resten av bandet att ta detta beslut. Vilket är fullt förståeligt om än mer än en aning sorgligt. Men bandet med en deffat tänd och uppskruvad Dee Snider i spetsen levererade i alla fall en värdigt showartad tack och farvälföreställning av det typiska slag man förväntat sig med underhållnngsvärdet intakt på alla fronter.

Sedan var förvisso mellansnacket präglat av ett oundvikligt vemod och bokslut, men känslan av tummen upp för sista natten med (metal)gänget var ändå det man tog med sig efteråt. Samt sångerna förstås. Inklusive de sällan spelade ditona, som domedagsaktiga Destroyer och Under the Blade, det underskattade á la taggiga powerballaden The Price ända fram till det allra mest uppenbara i form av We´re Not Gonna Take It.

Avantasia avslutade fredagen klockan två på morgonen, och tillställningen tedde sig givetvis precis så stor, pompös och generöst tilltagen på sångarfronten som förväntat. Chefsdesignern Tobias Sammet har hittat en form för sin pompösa vision och gett konceptskivan som begrepp liv på scen. Tilltaget som sådant är både modigt och kaxigt, och definitivt genomtänkt, melodistarkt och mäktigt på ett närmast oemotståndligt sätt.

En annan given höjdpunktt denna dag var det nytända Foreigner. Sedan grundaren Mick Jones samlade nya krafter och värvade ett nytt manskap 2004 har bandet gått från klarhet till klarhet, och fredagens gig gav mig knappast någon anledning att justera denna hållning. Professionalismen, energin och tempot knockar fortfarande, AOR blir knappast bättre än såhär. Inte minst sångaren Kelly Hansen imponerar, tala om Duracellkanin med ständigt lika kraftfulla röstresurser. Dock hade jag önskat att Jones och gänget rumsterat om i låtllistan och begagnat sig av försummade hits som That Was Yesterday, Down on Love och Break it Up också någon gång. Det här var min sjätte gång i deras sällskap sedan återföreningen, och setlistan har bara förändrats högst marginellt.

Tidigare på dagen hade bland annat flummiga trotjänarna i Hawkwind och japanska Loudness visat upp sig. Förstnämnda gjorde onekligen skäl för sitt rykte som självklara gudfädrer av spacerock medan kvartetten från solens rike visade varför de är legendarer på hemmaplan. Gediget och överraskande energiskt var i alla fall deras neoklassiskt doftande set där signaturen Crazy Nights tillhörde de givna essen.

Ess fanns även i Glenn Hughes gig. Som tunggungiga Can´t Stop the Flood till exempel. Svänget var i alla fall lika avsevärt som känslan de sjuttofem minuter det hela pågick. Dessuom visade det sig att den före detta Deep Purplevokalisten har sin djupa souliga lyster kvar i pipan. Sedan är det en annan sak att jag kunde ha varit utan en del av de där avgrundsvrålen av falsettyp han utstötte titt som tätt.

Strax efter det att den före detta Deep Purplevokalisten lämnat Festivalscenen tog Lita Ford över på annat håll. Ex-Runawayskan har fått något av en nytändning på senare år efter en trasslig separation, och nu var det upp till bevis Fast mer än en habilt småtrevlig spelning blev det här aldrig. Lite tunt och tamt blir domen trots måstelåtar som Kiss Me Deadly och Close My Eyes Forever som klimax.

Ett enda stort klimax var Hellacopters framträdandet. Varför då? Jo, helt enkelt för att denna återförening åtta år efter upplösningen bara var en engångsgrej. Men oavsett om det nu blir en fortsättning eller inte kändes det som om inte en dag förflutit sedan senaste livstecknet Head Off släpptes. Fans av kvartettens garagepräglade ”actionrock” hade med andra ord ingen anledning att klaga. Den uppskruvade energin och skitiga ruffigheten består, helt enkelt.

På den tidiga lördagstimmen hade det blivit dags att begagna sig av beteckningen supergrupp igen. Ett slitet uttryck? Absolut. Men det finns inget annat sätt att beskriva The Winery Dogs på än så. Trion Gilbert, Kotzen och Portnoy har trots allt meriter från band som Mr. Big, Poison och Dream Theater. Tillsammans gör sällskapet hårdrock, modell sjuttiotalet med tyngd, en nypa proggelement, melodikänsla, samt professionalism utan onödiga krusiduller, och allt detta lyste igenom i detta sjävklart starka gig med tre fullblodsproffs på topp.

Delvis samtidigt framträdde hyfsat nytända skottarna i Gun på en annan scen, och undertecknad hann precis avnjuta klatchiga signaturer som funkdoftande hiten Word Up och Steal Your Fire. Upplyftande och trevligt, får man väl säga.

Ett liknande omdöme kan begagnas om gamla The Hooters. Bandet faller för all del utanför ramen för den vanliga Sweden Rockrepertoaren, men de har alltid varit ett starkt liveband, och deras välspelat trallvänliga folkrock har oemotståndligt slitstarka kvaliteter som fungerar på bred front. Hits som All You Zombies, Johnny B. och avslutnde Satellite utgjorde angenäma bekräftelser på detta under lördagseftermiddagen.

Därefter gjorde namn som Imperial State Electric, Dirkschneider och headlinern Sabaton sitt bästa för att förgylla denna långa dags färd mot natt. Men mer om detta i morgondagens avslutande krönika.

Setlist

skriven 2016-06-11

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners