BRYAN FERRY, Malmö Live, Malmö den 5 maj 2016

Annons

På den senaste konserten jag bevistade med Bryan Ferry i Köpenhamn, för bara drygt ett och ett halvt år sedan avverkade sångaren blott två sånger från det då aktuella albumet Avonmore medan resten av setlistan i stort sett bestod av idel ädel klassiker. Mönstret gick igen i det sedan länge utsålda Malmö Live. Titelspåret från nämnda album fick inleda, därefter kände man på sedvanligt vis igen det mesta som radades upp även om sångaren förvisso rumsterat om en del i repertoaren sedan sist. Trist kanske en del tycker, men att döma av den entusiastiska responsen är det inte svårt att dra slutledningen att den stora majoriteten av fansen trots allt ändå är mer än nöjda med att han koncentrerar sig på att hålla ställningarna genom att fortsätta vårda och putsa den äldre delen av repertoaren när det vankas turné.

Det är jag med. Nöjd med sakernas tillstånd alltså. Fast visst, en del av mig hade väl gärna sett att åtminstone några fler hyfsat nya sånger getts plats i liveformatet. Men det är bara att rycka på axlarna, för det vore samtidigt synd att påstå att det här är något som håller en vaken om nätterna. För överlag är det i allmänhet bara att kapitulera för den show Ferry bjuder på. Han är den oklanderlige dandyvärden som alltjämt och alltid gör sitt bästa för att ge sina gäster i publiken fullt förfinad och sofistikerat smakfull valuta för pengarna.

Så också denna gång, för övrigt. Ferry är trots allt en ogenerad perfektionist, Allt för att varje nummer ska uppvisa högsta möjliga flotta klass. Det här är en man som vet att de separata beståndsdelarna, typ en stilrent elegant scen och en genomarbetad ljusshow både kan förhöja stämningen och lyfta helheten. För att inte tala om ett urduktigt lyhört niomannaband med osviklig förmåga att lysa på precis de rätta ställena, för övrigt.

Med tanke på allt detta är det allt tur att Ferry själv visade sig vara i fortsatt god form. Den karaktärisiska röstens nyanser, de klädsamt coola poserna, munspelandet och visslandet i John Lennons melankoliska Jealous Guy. Allt fanns där och levererades med finess och fokuserad lättsamhet.

Det var alltså inte konstigt att den till större delen gråsprängda publiken var med på noterna. Särskilt som säkra kort, typ Slave to Love och Oh Yeah avverkades redan under den första halvtimmen. På detta tidiga stadium lyste dock även annat än självklarheterna, som den smått nattklubbsrökiga covern på Bob Dylans Don´t Think Twice, It´s Allright och en Smoke Gets in Your Eyes i lyxig vuxenpoptappning.

Fast detta till trots, den där riktiga publikextasen i salongen infann sig inte förrän den sista halvtimmen. Vilket bara var fullt logiskt. Då avverkades nämligen det tunga hit-artilleriet i form av bland annat en närmast hypnotiserande Love is the Drug, Roxy Musics artrockiga Virginia Plain och extranumret Let´s Stick Together, och inspirationen hos gänget där uppe på scen gick verkligen inte att ta fel på. Samtidigt kunde man konstatera att Ferry själv uppenbarligen har såväl orken som viljan och förmågan i behåll efter alla dessa år. Förhoppningsvis blir det någon turnévända till innan pensioneringen, men om nu detta inte blir verklighet lämnade han oss med stor värdighet och visade hur den välputsat tjusiga (rock)slipstenen ska dras en sista gång.

skriven 2016-05-06

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners