ADAM LAMBERT, Falconersalen, Köpenhamn den 25 april 2016

Annons

Om bara drygt två månader intager Adam Lambert den största scenen på Sweden Rock Festival tillsammans med resterna av Queen. Något att se fram emot, onekligen. För ett mer lyckat möte mellan hyfsat ung popstjärna och gammal rockadel går knappast att uppbringa. Jag vet, hade själv den stora glädjen att uppleva denna konstellation i danska Herning i februari förra året, och det var nog ingen överdrift att hävda att Freddie Mercury nog log där i sin himmel åt Lamberts insats.

Fast American Idoltvåan är som bekant en tämligen framgångsrik soloartist också, och det var i egenskap av sådan han äntrade Falconersalens scen i måndags. Och visst levererade han på egen hand också. Föga förvånande, får man väl säga. Under årens lopp har hans rykte som energiskt utlevande scenartist bara växt. Men musikaliskt är Lambert något annat än när Queen backar honom. I Falconeresalen var det glassig pop, stora ballader och tidstypiska dansrytmer om vartannat. Väsensskilt från det brittiska bandets repertoar är Lamberts dito dock inte. Det pompösa, slickade och glamourösa har båda akterna gemensamt, och denna afton var Lambert aldrig så nära sina åldrande kollegor som i Runnin´ med sitt tunga beat i hyfsat lugnt tempo, musikalflirtande There I Said It och den smygande Lucy i vilken gitarristen Adam Ross drog iväg ett långt explosivt solo i Brian Mays ställe.

Annars tillhörde förstås de pampiga popmarängerna stapelvarorna i setet, och här stod givetvis sådana självklarheter som redan smått klassiska Whataya Want From Me, visselpräglade Max Martin-samarbetet Ghost Town och kvällens kanske mest bejublade nummer, If I Had You mest ut. Samtidigt var det givet att dansmusiksinfluenserna som Lambert ger uttryck för på senaste albumet, förra årets The Original High också skulle slå igenom live. Sista tredjedelen av giget fokuserade nästan enbart på dessa sånger. Ett tecken i tiden, får väl sägas, men för egen del har jag svårt att hålla sådant som Fever och Aviciisamarbetet Lay Me Down lika högt som resten av repertoaren. Kanske har jag fel här, men det kändes som om sångaren tappade bort både en del av personligheten och sitt temperament här.

Då var det lättare att uppskatta den respektfullt eleganta covern på Gary Jules Mad World. Här fick man bekräftat för sig att en nedtonad Lambert kan stå ut precis lika mycket som en utlevande version. Och på tal om utlevande måste sägas att han mer eller mindre verkar född att stå på scen. Det finns en naturlig professionalism inbäddad i hans psyke som är märkbar i varenda fiber i kroppen. Dock måste jag säga att Lambert övertygade mer den där söndagskvällen på den danska vischan i februari förra året med sina vänner i Queen. Då kapitulerade man villkorslöst. Den här gången blir det ”bara” två gedigna tummar upp. Vilket förstås inte alls är fy skam om sanningen nu ska fram.

skriven 2016-04-26

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners