SWEDEN ROCK 2016, dag 2 och 3 (tordagen den 9 och fredagen den 10 juni) SHINEDOWN, VANILLA FUDGE, QUEEN + ADAM LAMBERT, EPICA och DAN REED NETWORK

Annons

Som väntat fick Queens och Adam Lamberts kaloririkt storslagna show allt annat som bjöds att blekna festivalens andra dag. Bandet upprepade showen från besöket i Herning förra våren med samma precision, skärpa och oförfalskade spelglädje som då, alltmedan Lambert åter bevisade att han förmodligen är en av få som kan bevara Freddie Mercurys arv i den rätta over the topandan med en personlig touch. Mannen har både röst och påfågelkvaliteter nog att få Mercury själv att le där i sin himmel.

Det här var helt enkelt en lysande storslagen kvällsmatiné i den pampiga rockskolan. Enda riktiga fläcken på solen var väl egentligen ett helt poänglöst trumsolo. Å andra sidan förlät en rörande akustisk version av Love of My Life, signerad Brian May detta felsteg. Det såg nästan ut som ögonen tårades på gitarristen här när Mercury själv dök upp som duettparnter på videoskärmen ovanför honom.

Vad gäller setlistan talar vi givetvis hitparad av Guds nåde, som visade bandets odiskutabelt imponerande bredd. En vital del i bandets storhet ligger i att de kunnat tänja gränserna stilmässigt till bristningsgränsen, och ändå alltid låta Queen fullt ut, något man åter påmindes om denna sena kväll. Från renodlade hårdrockslåtar som I Want it All och inledande One Vision till rockmusicalpräglade Don´t Stop Me Now och vidare till femtiotalspastichen Crazy Little Thing Called Love och syntbaserade Radio Gaga samt klassiskt färgade Bohemian Rhapsody tedde sig allting precis lika självklara delar i repertoaren som alltid.

Men en festival kan som bekant inte leva på enstaka giganter allena. Således innehöll programmet andra idel rutinerade namn i mellanklassen, och i alla fall en inte fullt så lastgammal dito. Som Shinedown, Floridabandet som växt gradvis ända sedan den sjävlbetitlade debuten släpptes i början på milleniet. Framgången har för övrigt varit välförtjänt, det här är ett band som både botaniserar och blandar och ger ur den skiftande postgrungekorgen med stil. På Sweden Stage pendlade repertoaren mellan softa ballader á la 3 Doors Down, typ If You Only Knew och betydligt hårdare saker, som Devour där tankarna vandrade till ett Disturbed eller Five Finger Death Punchlight, och alltihopa tedde sig överlag väldigt sympatiskt.

Fast gamlingarna dominerade som sagt. Guns n´ Roses föregångare L.A. Guns visade i den sena eftermiddagen var det sleaziga skåpet ska stå. Världen slutade knappast snurra, men gedigna och pigga får man väl säga att dessa kvarlevor från Sunset Strip tedde sig, och bonusen i form av en troget respektfull cover på Purple Rain skämdes inte för sig heller.

Det gjode för övrigt inte heller Vanilla Fudges insats. Dessa åldermän som debuterade redan 1967 flummade på sådär självklart som enbart ett band skapat under det sena Beatlesdecenniumet kan. Progginfluerad rock har sälllan eller aldrig känt så lättsamt hippiedoftande som i covern på Neil Diamonds I Am a Beliver. Vi talar trevlighetsfaktor modell rökindränkt sötma, helt enkelt.

Therapy? är dock inte de som vältrar sig i sådant som kan betecknas som trevligt i första taget. Snarare tillhör dessa Nordirländare det tämligen råbarkade släktet rent musialiskt. Det alternativa stuket med punkelement har alltid varit deras kännemärke, vilket framgick med all önskvärd tydlighet i torsdags. För egen del kan jag dock tycka att deras uttryck blir väl basalt i längden, men det går samtidigt inte att komma ifrån att de förblivit vid sin läst med stil.

Förblivit vid sin läst har också fredagens lunchunderhållare Epica gjort. Inte så konstigt kanske med tanke på att symfonisk metal med stora kvinnliga röster bakom micken ständigt flyttat fram sina positioner de senaste åren, och dessa holländare är en av anledningen till varför. På Lemmy Stage representerade sextetten genrens mäktighett, tyngd, och pampighet med gott resultat. Dock bör en varning om att riffa lite mer med måtta och inte leka power metalcombo på bekostnad av nyanserna utfärdas.

Under rubriken senkomna comebacker kan Dan Reed Network sorteras in. Efter sisådär tjugo år har sångaren som gett bandet sitt namn samlat styrkorna igen. På tiden, tycker de som föll för deras skönt funkkryddade hårmetall då det begav sig, och jag är benägen att hålla med. Men nog tedde sig bandet både en aning softare och mindre grooviga i liveformatet än förväntat.

Vad mer? Jo, morgonpigga rock ´n rollpunkiga Warner Drive visade sig vara en bakåtlutat southern rockdoftande överrakning. Också gjorde Twisted Sister sin förmodligen sista spelning på svensk mark någonsin, men mer om detta i morgondagens fullspäckade rapport.

Setlist

skriven 2016-06-10

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners