FRANK TURNER & THE SLEEPING SOULS, Lilla Vega, Köpenhamn den 19 april 2016

Annons

När Frank Turner hoppade av det inte överdrivet kända hardcorebandet Million Dead för drygt ett decennium sedan blev han så småningom kontroversiell. Den ”klassiskt” liberale sångaren retade framförallt gallfeber på folk långt ut på den rödaste vänsterkanten, vilket ledde till dödshot i mängder. Fast i Vegas utsålda lilla salong lyste alla politiskt färgade budskap med sin frånvaro, och varenda närvarande kotte älskade uppenbarligen honom. Men så visade sig också Turner vara en riktig mysgubbe på scen, som gör allt för att fansen ska gå hem nöjda. Det blev såväl sång på danska och kul mellansnack som allsångsövningar och tävlande om ett signerat trumskinn. En surgubbe hade förmodligen hävdat att han ägnade sig åt ogenerat publikfrieri, men själv väljer jag att se det som att mannen har ett vinnande sätt.

Fast allt utanpåverk i all ära, det är trots allt musiken och framförandet som är det viktigaste, och britten överraskade utan minsta tvekan i tisdags. Att han har en stark sångkatalog är för all del inget nytt, men tala om att göra den full rättvisa. I drygt hundra minuter serverades man ett pärlband av tralliga sånger, som i en annan mindre fyrkantig och rigid musikvärld hade fått mer exponering och därmed haft betydligt större möjligheter att bli hits.

Vare sig han nu gjorde sin version av folkrock, typ Photosynthesis, brittdoftande Springsteenrock á la Recovery en akustisk balladartad sak som The Ballad of Me and My Friends eller för den delen ös av det punkigt uppskruvade slaget, som Get Better och Plain Sailing Weather satt melodierna som smäck. Ja, och på tal om just de sistnämnda, så inledde dessa alster och satte tonen för konserten som helhet. Jag säger tonen för stilmässigt skiftade det som sagt. Fast den svettiga energin, det klädsamt rebelliska anslaget och attityden var definitivt punk. Samtidigt är Turner en lustig figur på så vis att han gärna stoppar in mycket lyrik i sina låtar på samma vis som vilken stolt singer/songwriter som helst. Det är fullmatade texter som rimligen inte borde kunna nå fram i det uppskruvade sammanhanget. De borde snarare hindra honom från att få till den där sköna pubstämningen som allt som oftast präglade tillställningen.

Å andra sidan ter sig Turner mest bara som en avslappnad glad gamäng med en sprudlande entusiasm av det synnerligen smittande slaget, så då vore det väl också märkligt om inte publiken lät sig förföras att skråla med för full hals. Turner entusiasmerar skamlöst, och lyfter faktiskt de flesta numerna live, och det är långt ifrån alla som gör det. Som bekant.

skriven 2016-04-20

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners