A-HA, Heineken Arena, Amsterdam den 31 mars 2016

Annons

När A-has tionde och faktiskt sedvanligt starka album Cast in Steel släpptes i höstas var förvåningen garanterat stor hos många. Hela sex år hade trots allt förflutit sedan föregångaren Foot on the Mountain såg dagens ljus. Dessutom lär inte klaviaturspelaren Magne Furuholmen initialt ha varit överdrivet tänd på en återförening, men han ställde upp ändå eftersom han inte ville stå i vägen för ännu ett kapitel i bandets historia. Frontmannen Morten Harket och gitarristen På Waaktaar-Savoy hade trots allt redan påbörjat inspelningen av det nya albumet i mindre skala.

Således var det givet att en turné i slutänden också skulle avverkas, och i torsdags nådde Europavändan Amsterdam. En Sydamerika-tur avverkades redan i höstas med avsevärd hysteri som följd. Något som förmodligen är svårt att greppa för svenska kritiker, som alltid mer eller mindre har avfärdat trion som ett tonårsorienterat one- eller möjligen two hit wonder. Detta är dock allt annat än sant. Trettio miljoner sålda album och en lång rad listklättrare världen över talar sitt tydliga språk. Liksom bandets förmåga att alltjämt attrahera en publik för övrigt. För som sig bör var aftonens gig utsålt.

Dessutom går det knappast att underskatt kvaliteten på de fem album bandet släppt sedan millennieskiftet. Den absoluta storhetstiden må ha varit från genombrottet vid åttiotalets mitt till det tidiga nittiotalet, men materialet från de senaste femton åren imponerar onekligen. Trion har levererat inte så få sånger som borde ha renderat klassikerstatus i A-ha-katalogen redan vid releasen. Denna kväll lyste sådant som titelspåret från nya albumet Cast in Steel, Velvet och Lifelines, alla tre exempel på en form av mognat vemod, som med ålderns rätt först nu släppts loss i full frihet. Tala om känslosamt rörande och smekande vackert på en och samma gång.

Samtidigt påminde de numera med god marginal medelålders herrarna om att de alltjämt både kan snickra ihop upptempodängor med en skamlöst catchy slinga i botten, typ Foot of the Mountain samt saker där de mest självklara vägarna undviks till förmån för en aning experimentlusta á la She´s Humming a Tune. Försök som det sistnämnda illustrerade också extra tydligt varför den tidiga boybandstämpeln tedde sig så löjeväckande. A-ha har alltid haft ambitionen att kombinera sitt breda tilltal med något mer odefinierat drag än det mest poporienterade när andan faller på.

I egenskap av liveakt har norrmännen dock mest karaktären av njutningsbärare, snarare än något att ”go crazy” till. Det hände i sanningens namn inte mycket på scen i form av glada tillrop, svettigt rusande från ena till andra sidan eller coola poser. Däremot vilade det en skön mysstämning över tillställningen där den tjusiga ljusshowen och genomarbetade videoditon förstärkte de nästan allerstädes närvarande melankoliska känslorna i den varsamt arrangerade musiken. Den opluggade versionen av Hunting High and Low med tillhörande lågmäld allsång av de sjutusen i publiken utgjorde till exempel ren magi. Vad mer? Jo, Morten Harkets karaktäristiska röst höll både (den höga) tonen och måttet som då det begav sig, och därmed var också alla önskemål om tillställningen uppfyllda. Så ska den mogenpopiga slipstenen dras. Om detta var sista gången bandet turnerar lämnar de in ”with a bang” av det sofistikerat värdiga slaget. Precis som man hade önskat.

skriven 2016-04-04

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners