COHEED AND CAMBRIA lämnar science fictionvärlden

Annons

Det kommer en tid då varje progressivt metalband måste lämna sina fantasy- alternativt sciencefictionorienterad teman till förmån för ett mer verklighetsbaserat perspektiv. Fråga bara herrarna i Coheed and Cambria, som på sitt nya album The Color Before the Sun, där frontmannen Claudio Sanchez slänger sina serietidningsbaserad historier ut genom fönstret till förmån för ett album av det öppenhjärtliga slaget, som beskrivs som bandets utan konkurrens mest personliga hittills.

– Fast det där är lite lustigt, kommenterar trummisen Josh Eppard. För folk verkar tycka att vi inte varit det tidigare. Men vi har alltid varit väldigt personliga. Skillnaden är bara den att vi den här gången kände vi att vi ville stega ut ur historien som vi befinner oss i annars.

Historien Josh syftar på bär titeln The Amory Wars, och har varit den röda (text)tråden på de sju album Coheed and Cambria släppt tidigare. Handlingen i denna väl tilltagna historia utspelas i ett solsystem med sjuttioåtta planeter där kampen mellan ont och gott vävs samman med en kristuslik gestalts både andliga och fysiska resa. Vi talar i termerna tämligen komplext och utflippat verk, således. Därför fanns det också en anledning att ta en något mer avskalad artistisk väg om syftet nu var att närma sig pudelns kärna i lyriken.

– Jag tror mycket handlade om de stora förändringar vi alla gått igenom på sistone. Jag hade gift mig medan både Travis (Slever, gitarristen) och Claudio fått barn, och det rann över in i konsten. Claudio ville inte vattna ur det här genom att ta in det i den vanliga historien eftersom det hade en djupt personlig koppling. Men det var samtidigt ett stort beslut. Det var en risk vi tog med tanke på att vi har en bra karriär och har karvat ut vår egen nisch.

– Kan du känna ibland att folk har fått fel intryck av er?

– Jag är inte så säker på det. Däremot skulle jag vilja säga till en del ”Den här delen av oss har du missuppfattat, våra skivor har visst det en djup personlig betydelse.” För jag tror inte ens vi kunnat låta bli att göra något som varit det även om vi velat. Det är inpräntat i vår DNA att vara äkta.

Äktheten har för övrigt gått hand i hand med en självklar trohet mot hemstaden New York. De första sju albumen har alla spelats in på hemmaplan, och större delen har dessutom producerats av duon Michael Birnbaum och Chris Bittner. Men den här gången var det dags för både miljö- och rattarombyte, och valet föll på den högst diversifierat meriterade Jay Joyce, som arbetat med folk som Eric Church, Crowded House och Halestorm tidigare.

– Det är intressant, det där. Men vi hade gjort så många album med Michael på det stadiet. Samtidigt spelade vi alltid in i en studio norr om New York, och de tre senaste åren har det varit polarkyla där. Det var då vi började fundera på något annat. Så då sade någon på skivbolaget ”Ni borde kolla in Jay Joyce”. Det här var en tisdag, och tre dagar senare åkte vi till Nashville. Sedan gjorde vi plattan på tio dagar. Det var j-vligt kul, och inte alla plattor är roliga att göra. Det kan vara enormt frustrerande också.

– Ni firar tjugoårsjubiléum i år. Kunde du tänka dig att ni skulle bli så långlivade när ni började?

Well, det är väl inte riktigt tjugo år än. Bandet blev inte Coheed and Cambria förrän senare , och jag kom inte med förrän 1999. Men du vet, jag har alltid hoppats att få ha det här som en karriär. Fast det är svårt att komma in branschen, så vi har arbetat extremt hårt för att nå dit vi är. Det känner jag enormt stor ödmjukhet inför.

– Ja, ni har ju till och med hunnit bli veteraner?

– Yeah, definitivt. Vi är inte ”Den nye grabben i kvarteret” längre. Inte många band får möjlighet att släppa åtta skivor och spela för en stor publik Så visst är vi veteraner. Jag är trettiofem, har fått gråa hår, och ser det här som vårt yrke.

Det låter seriöst. Betyder det att ert liv utanför scenen inte är särskilt mycket rock’n’roll?

Ja, jag har festat tillräckligt för en livstid tidigare. Jag är stolt över att jag går och lägger mig klockan tio. Det är ingen risk att någon ser oss ute på något inneställe. I egenskap av vuxen är familjelivet det som tilltalar mig mest. Om jag skulle gå ut på ”clubbing” idag skulle någon få köra mig tillbaka till hotellet vid elva.

Skriven 2015-10-07

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners