MAT KEARNEY – exponering i tv-serier gav honom genombrottet

Annons

För den svenska publiken är han i det närmaste ett oskrivet blad, men Mat Kearneys meritlista talar för sig själv. Han har turnerat med stora namn som Sheryl Crow, John Mayer och Train, haft flera hits på Billboardlistan och figurerat med sin musik i en lång rad tv-serier, däribland 30 Rock, Grey’s Anatomy, NCIS och The Vampire Diaries. Tiden då hyran skrapades ihop på diverse coffee shops hemma i Nashville är således sedan rätt länge historia, men sångaren påstår att han alltjämt kniper sig i armen för att fatta att han inte bara lever i en dröm.

– Yeah, i alla fall de goda hälsosamma dagarna, säger han uppsluppet. För det mesta känns det så. Att få spela live och turnera betyder mycket. Det och att andra människor bryr sig om vad jag gör är det viktigaste för mig.

För tillfället är Mat aktuell med sitt femte album Just Kids, ett verk han själv hade som målsättning skulle låta som något Paul Simon och Kanye West hade kunnat skapa tillsammans. Sångaren har alltid blandat in hip hop i sin tämligen vuxna singer/songwriterpop, men den här gången blev det tydligare än på de två närmast föregående skivorna.

– Exakt. Mina vänner tyckte samma sak när jag spelade upp plattan för dem. “Det här påminner om vad du gjorde i början”, sade de. Det är mycket pratande och berättande den här gången, det har blivit en liten dokumentär om mitt liv. Det är så jag gör. Jag är dålig på att hitta på, så jag skriver om saker jag upplevt.

– Du är lätt att se dig som en mogen popartist, men hip hopen känns lite udda. Hur kom den in i bilden?

– Det handlade nog bara om att växa upp. Som tonåring hemma i Oregon var jag skejtare, och då satt jag och kompisarna och lyssnade på hip hop som A Tribe Called Quest i vår VW-buss. Sedan längre fram snöade jag in på Paul Simon, James Taylor och sådant, och det var då jag började lyssna på olika stilar.

Musiken var emellertid länge inget trettiosexåringen hade för avsikt att syssla med själv, han hade hunnit bli vuxen innan dess. Men när ett idrottsstipendium tog honom till California State University var saken snart biff. Han lånade rumskompisens gitarr och började så småningom göra demos. Dessa i sin tur blev efterfrågade i vänkretsen, och på den vägen är det.

– Det fick mig att vilja fortsätta. Jag hade alltid varit en musikfan, och hade skrivit så länge jag kunde komma ihåg. Men jag hade inte gjort någon musik alls innan dess.

– Jag har förstått att det pluggandet gick ganska bra för dig, men ditt festande på den tiden blev visst för mycket av det goda?

– Samtidigt var det en härlig tid också eftersom jag blev troende vid den här tidpunkten. Men det stämmer att jag blev ganska utbränd av partajandet. Jag gick igenom en galen tid.

Detta sammanföll med att Mat började spela live i mindre skala på caféer och småklubbar, men vad det var först när han återknöt kontakten med sin producerande vän Robert Marvin och flyttade till Nashville som han började satsa fullt ut på musikkarriären? De båda unga männen hyrde en billig lägenhet i en utdömd musinvaderad byggnad och började arbeta.

– Robert bad mig hjälpa honom flytta dit, men vid det laget var jag redan så besatt av musiken att det inte spelade någon roll vart jag åkte. Jag hade börjat spela ute på klubbar då, och även om jag bara fick spela tre låtar märktes det att folk blev påverkade. Många kom fram efteråt och berättade att de gillade det jag gjorde.

– Efter ett par månader i Nashville ringde du dina föräldrar och berättade att du tänkte hoppa av universitetet. Vad tyckte de om det?

– Jag tror de tyckte det var lite udda att jag ville syssla med musik, så de blev nog lite chockade. Men till deras försvar måste jag säga att de tog det med fattning. De sade bara “Du får klara dig själv, vi tänker inte skicka dig några pengar. Men om det här är vad du måste göra, så kör på”.

– Sedan dess har du bland annat sålt 650.000 album och haft flera hitsinglar, så det har ju gått bra. Men vad tycker du är ditt första break?

– Jag kände det tidigt. Jag gick på samma klubbkväll för låtskrivare som Edwin McCain, Ryan Adams och andra gick på, och mina covers var urusla, men folk gav verkligen bra respons på mina egna låtar. Det var då jag sade till mig själv att jag måste verkligen fortsätta med det här.

Skriven 2015-02-03

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners