STRYPER vill bryta sig loss från den kristna stereotypen

Annons

Metal och religion må av många ses som en ohelig allians, men skivaktuella Stryper visar med eftertryck att så inte är fallet. Om inte annat var de det första kristna bandet överhuvudtaget som bröt igenom till den breda mainstremfåran redan i början på åttiotalet. Med tidsenligt stora frisyrer, gula och svarta läderutstyrslar och album som To Hell With The Devil och In God We Trust i bagaget nådde combon en publik som vanligtvis lyssnade på betydligt mer ogudaktiga alster. Guld- och platinaskivor blev belöningen och beviset på att de lyckats. Men i vanlig ordning hade framgången ett pris. Redan efter ett knappt decennium var första kapitlet i historien över.

– Men det var en riktigt splittring, betonar sångaren Michael Sweet. Vi gick igenom en period där jag kände att vi hycklade. Vi berättade för alla att vi klarade oss utan droger, sedan gick vi ändå till baren efter spelningarna och blev fulla. Så jag vaknade upp en dag och tänkte ”Jag kan inte fortsätta i det här bandet längre”. Det hade blivit dags att göra något annat.

Michael berättar att han fick både stöd och ordentligt med skäll för sitt agerande, men avhoppet är inget han ångrar. Särskilt inte med tanke på hur allt utvecklat sig. Ser man i backspegeln har ju trots allt det mesta löst sig på bästa sätt. Sedan femton år tillbaka är bandet lyckligt återförenat, och genomlever som grädde på moset även en ny vår. Färska albumet No More Hell to Pay har fått utmärkta omdömen av såväl fans som kritiker, vilket i sin tur även avspeglat sig på listorna. En tredjeplats på hårdrockslistan i USA är bara en av fjädrarna i hatten Michael kan mysa åt.

– Jag är väldigt glad över responsen, men jag skulle önska att vi kunde bryta oss loss från stereotypen av oss som ett kristet rockband. Det begränsar publiken och hindrar oss från att nå nästa nivå. Jag tror nämligen det finns en framtid för Stryper. Vi är inte bara hungriga utan också exalterade på samma sätt som förr.

Michael berättar att till och med folk som inte gillat bandet tidigare har varit positiva den här gången. Coolt, tycker sångaren även han är snabb med att påpeka at ambitionerna var höga redan innan den kreativa processen ens hade påbörjats. De nya sångerna blev för övrigt också märkbart tyngre än det mesta bandet gjort sedan återföreningen, vilket var ett fullt medvetet drag.

– Det var det absolut. Vi försöker alltid lyssna på vad fansen vill ha, och de har velat ha något med mer edge, fler gitarrsolon och mer vrålande i åratal. Så det har vi försökt ge dem den här gången. Fast givetvis har vi velat tillfredsställa oss själva också, vi är trots allt konstnärer.

– Och det har ni varit väldigt länge nu. Ni slog igenom redan 1986?

– Det var fantastiskt. Vår debut-ep skapade lite vågor. Sedan kom våra två första album, och då gick vi från att spela på klubbar till arenor på några år. Det var helvilt. Då kändes det som om allt hände över en natt, men det gjorde det inte. Jag turnerade med andra band redan från det jag var tretton till jag var tjugo.

– Åttiotalet är ju känt som excessernas decennium. Jag antar att det var svårt att undvika att sugas in i det där?

– Yeah, ibland. Det var jobbigt att gå backstage och se en massa halvnakna tjejer, Vi fick be turnéledaren föra ut dem. Ändå hände det att vi spårade ut, men alla fick ta ansvar för vad de gjorde eftersom vi kommit till ett stadium då vi valt den väg vi ville ta i livet. Själv hade jag redan gjort allt i tonåren. Jag drack, drogade och hade olika kvinnor då. Men jag växte ifrån det., och hittade det jag letade efter.

– Men rent professionellt har ni inte precis valt den lättaste vägen. Att balansera karriären mellan mainstreamfåran och dem kristna publiken kan inte ha varit lätt?

– Nej, och det är fortfarande inte lätt. Jag har läst kommentarer som går ut på att vi använder Gud som en gimmick. Det är helt befängt och absurt för om vi ville tjäna mer pengar skulle vi inte blanda in honom alls. Gud är inte populär, han är föremål för mer skämtande än de flesta. Ozzy har till exempel kallat oss falska, och inget ont om honom men det är märkligt när någon som tjänar pengar på att sjunga om djävulen utan att vara djävulsdyrkare säger något sådant. Ozzy är ju inte mörkare än ett vitt lakan.

Skriven 2014-01-15

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners