PETER JÖBACK, I LOVE MUSICALS, Malmö Arena den 11 oktober 2013

Annons

Titeln på showen säger det mesta eller kanske rent av allt. Peter Jöback älskar musikaler, och är mäkta stolt över detta faktum. Viktigast är dock att han gärna vill visa upp genren i ett så positivt skimmer som det bara är möjligt med både trettiomannaorkester och välmeriterade gäster som kan komplettera och backa upp honom. För vem vet, kanske finns det en del i publikhavet som blir sugna på att sondera terrängen vidare på egen hand, och rent av lösa biljett till någon aktuell uppsättning när den här turnévändan är över.

Fast, oavsett hur nu utfallet blir går det förstås inte att komma ifrån att Jöback är en god ambassadör för den här något missförstådda och i viss mån även kritiserade musikstilen. Passionen, viljan och kunnandet är odiskutabelt, och vad gäller repertoaren så är det givet att han haft svårt att kill his darlings. Tillställningen på Malmö Arena klockade in på nästan tre timmar, pausen borträknad, och det var kanske i generösaste laget för vissa.

Å andra sidan var en stor del av urvalet långt ifrån av det obskyra eller svåra slaget. Det fanns idel örhängen i programmet, som gjordes full rättvisa, och publiken var inte sen att visa sin högljudda uppskattning. Vilket inte var mer än rättvist. För sådana klassiker som den alltid lika storslagna Phantom Of The Opera, Cabaretmedleyt och det dramatiska eposet Gethsemane från Jesus Christ Superstar tedde sig verkligen lysande på Malmö Arena. Här excellerade Jöback på alla sätt man kan tänka sig.

Fast för egen del var även en rad inte fullt så uppenbart säkra kort minst lika minnesvärda, däribland den sofistikerade croonerdängan Luck Be A Lady från Guys And Dolls och uppgivet känslosamma Miss Saigon-balladen Why God Why.

Men allt stavades inte Peter Jöback denna afton. De väl utvalda gästartisterna lyste också. Broadwaystjärnan Norm Lewis visade sin klass i uppspelta Porgy And Bess-sången I Got Plenty Of Nothing medan kanadensiskan Ma-Anne Dionisio tog över showen i slagnumret från Wicked, Defying Gravity. Dessutom fick Gunilla Backman kvällens kanske ljudligaste respons för Abbas Mamma Mia-dänga Vinnaren tar allt. Här rockade onekligen popen på musikalscenen. Åtminstone för ett ögonblick.

Problemet med en sådan här kavalkad är dock uppenbart. Det blir för fragmentariskt ibland, sångerna eller ibland kanske snarare styckena är ju trots allt skapade för att framföras i en helhet. Vidare kastas man handlöst mellan stilarna på ett sätt som förvisso ger något åt alla, men svårligen kan tillfredsställa dessa alla fullt ut.

För egen del har jag förvisso lätt att uppskatta denna bredd. Men det hindrade inte att det fanns enstaka inslag som inte riktigt var min kopp av the. Det lalliga och överhurtiga medleyt ur Mary Poppins, med välkända Spoon Of Sugar var ett av dessa. Här gick inte medicinen ner för att nu travestera lyriken även om solisten Scarlett Strallens framförande givetvis var hur styvt som helst.

I samband med detta nummer insåg jag för övrigt också hur svårt det måste ha varit för Jöback att hitta en avvägning mellan stapelvarorna, de hyfsat kända sångerna och de enstaka inte helt lättillgängliga sakerna där melodierna inte direkt är framträdande. Onekligen ett dilemma, får man väl säga. Fast sångaren har förstås gjort det rätta med tanke på sammanhanget och satsat på de två förstnämnda kategorierna. Somliga skulle garanterat hävda att han gått efter minsta motståndets lag här, men sådant som det tunga, pratiga Sweeney Todd-stycket Epipahny var inget annat än en bonuspresent till hardcorefansen denna långa afton, och det är Jöback säkert väldigt väl medveten om.

skriven 2013-10-12

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners