PLACEBO skriver om mörk kärlek

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Glamrockare, postpunkare, gothrockare, brittpoppare, alternativa eller electrorockare? Frågan är fri om Placebos musikaliska hemvist. Men ska sanningen fram har britterna prövat på det mesta även om soundet ändå oftast varit omisskännligt. Liksom lyriken för övrigt som sällan lånat sig till annat än mera tyngre ämnen som droger, klass och utanförskap. Nu nästan två decennier efter det att frontmannen Brian Molko och gitarristen Stefan Olsdal träffades av en händelse på en tunnelbanestation i London har de dock på nya albumet Loud Like Love valt att skriva om något så pass ordinärt som kärlek. Fast inte kärlek av den där rosafärgade sorten som stavas I love You rakt av, förstås, utan en annan variant där besvikelse, destruktivitet och svårigheten att älska står i centrum.

– Men det var en svår process ibland i och med att jag och Brian står varandra så nära, erkänner Stefan Olsdal. Han skriver ofta ur en väldigt personlig synvinkel, och det fanns stunder då jag kände att jag inte var med i hans huvud fullt ut. När jag skrivit musiken till sista låten sade han direkt ”Väldigt vackert”. Sedan kom han tillbaka med något som fullständigt rev ut hjärtat på mig.

Gitarristen medger gärna att han mest skriver musik för sig själv. Det måste kännas rätt för att vara värt det, menar han. Samtidigt är skapandet en process där man måste släppa taget, något som blivit jobbigare och jobbigare för varje skiva trion gjort.

– Jag är stolt över den nya plattan, men det har blivit svårare och svårare för varje gång att göra något relevant som är värt att släppa. Så det har varit rätt tufft för mig personligen, och ibland kunde det gå ett par veckor då jag bara slog huvudet i väggen.

– Brian har ju sagt att Loud Like Love är er mest känslofyllda och ärliga skiva hittills. Kom det spontant eller var det något ni gått och funderat på länge?

– Alltså, processen var rätt olik mot tidigare eftersom vi skrev utan någon slags fokus, och för mig kändes det som om vi skrev från en mer öppen position. Det var först när fyra, fem låtar var klara som skivan föddes. Men vi har blivit modigare med åren, det känns som om vi rivit ner våra egna förutfattade meningar om hur vi ska låta.

Stefan säger att Loud Like Love känns som ett nytt kapitel för bandet, men påpekar samtidigt att han inte skulle vara missnöjd om det skulle visa sig vara det sista de släpper.

– Det här är en av de gånger jag känt att det här är plattan jag skulle vilja göra. Den känns mer rätt än någon av de tidigare. På samma gång är det ganska abstrakt att sitta och prata om det här, det är först när allt är över vi kan jämföra allt det vi gjort.

Insikten om allt snart kan vara över om det vill sig illa är för övrigt hårt rotad hos Stefan och Brian sedan ett antal år tillbaka. I kölvattnet efter världsturnén som följde efter releasen av albumet Meds hoppade trummisen Steve Hewitt av i oktober 2007. Detta var kulmen på en lång period av motsättningar och dålig stämning,

– Enkelt uttryckt hade vi förlorat respekten för honom, och det är svårt att gå vidare kreativt om man inte är på samma våglängd. Mina och Brians beslut stämde inte överens med vad vår före detta trummis ville, men det var ingen vacker skilsmässa. Den tog flera år att reda ut. Fast det är sådant som händer när kontrakt, pengar och egon är inblandade. Saker kompliceras och det vissa speciella klyscor förekommer.

– På tal om klyschor. Ni slog igenom rätt hårt redan med er första skiva. Hur svårt var det att hantera framgången?

– Eh, jag skulle nog vilja säga så här; jag skulle ha varit mer försiktig med mina livsstilsbeslut. Vi fångades upp av rock `n rollvärlden. Så blir det när man ger en tjugoåring pengar och framgång. Det gör lite roliga saker med skallen ha ha. Men annars tycker jag att allt annat har fungerat. Jag har fortfarande respekt för Brian och en bra relation med honom vad gäller det kreativa.

Skriven 2013-09-16