GOLDFRAPP – electroduon har blivit mer intim och akustisk

Annons

Ingen kan påstå att Goldfrapp inte har haft kommersiell framgång. Genom åren har de både sålt miljontals skivor och legat på listorna med låtar som Strict Machine, Oh La La och A&E. Men electroduon har också blivit känd för att gå sin egen väg fullt ut. Nästa konstnärliga steg har sällan varit förutsägbart och anpassningen till fansens förväntningar är alltid ytterst begränsad. Följaktligen vore det också lögn att hävda att duon känner någon press att upprepa någon form av succé med nya softa verket Tales Of Us.

– Well, vad kan jag säga mer än att den här skivan inte alls handlar om singlar och allt sådant där, kommenterar frontande Alison Goldfrapp. Jag är inte intresserad av sådant. Vi har aldrig gjort musik för att tillfredsställa sådana önskningar, och Tales Of Us är förmodligen den skiva av de vi gjort hittills som följer konventionella låtstrukturer minst.

Vad sångerskan syftar på är att det nya albumet är det mest ”berättande, filmiska och intima” duon gjort hittills. Efter den upprymda diskosyntiga föregångaren Head First visade det sig med tiden att det var dags för Alison och hennes musikaliska partner Will Gregory att tona ner sig på allvar.

– Vår avsikt var att göra något akustiskt och mer personligt utan så många instrument. Vi ville vara berättande i en atmosfärisk miljö. Men Tales Of Us är även en mer minimalistisk skiva jämfört med vad vi gjort tidigare. Ljudbilden förr har ofta haft många olika lager. Nu är det mer min röst som står i centrum

– Det här är ert sjätte album, och ni har mer eller mindre alltid skiftat stil från den ena skivan till den andra. Känner du att ni måste förändras hela tiden?

– Nej, jag tycker bara att det hade varit väldigt begränsande om vi inte fått göra det. Jag gör alltid vad jag känner för i ett visst ögonblick. På gott och ont är det ingen strategi. Så vi följer ingen formel, men det är definitivt en kreativ process som handlar om att vi ska upptäcka saker och uttrycka oss.

Vid det här laget har Goldfrapp existerat sedan strax innan millennieskiftet. Det var då Alison blev introducerad för den klassiskt skolade Will Gregory. Han hade hört vokalissan sjunga på trip hop-sångaren Trickys låt Pumpkin, och erbjöd henne att ta ton på ett soundtrack. Projektet rann dessvärre snart ut i sanden, men kemin fanns där, så flera månader senare efter täta kontakter per telefon var Goldfrapp slutligen efter mycket om och men ett faktum. Fast då kunde förstås ingen ana att samarbetet skulle bli överdrivet långvarigt.

– Jag hoppades såklart att det skulle hålla, men man vet aldrig hur sådana här saker utvecklas i slutänden. Fast idag måste jag säga att jag känner mig väldigt lyckligt lottad att få skriva och göra musik. På sätt och vis njuter jag mer av det idag. Jag älskar att låta mig omslutas av den här världen. Det är inget lätt jobb, men jag älskar det och är glad över att fortfarande vara här.

– Will hade förvisso också arbetat med popartister innan ni träffades, men i grunden var han klassiskt skolad. Så ni hade ändå ganska skiftande bakgrunder. Skulle du vilja säga att kemin er emellan är en produkt av attraktion mellan två motsatser?

– Det håller jag inte alls med om. Jag tycker vi har mycket gemensamt. Det finns saker vi båda älskar och är inspirerade av. Dessutom skriver vi tillsammans, så vårt samarbete har inget med motsatser att göra. Det handlar snarare om att vi kompletterar varandra. Det gäller i alla relationer, men kanske speciellt när det gäller sådana som har med kreativitet att göra.

– Slutligen; finns det någon särskilt missuppfattning om Goldfrapp?

– Well, jag läser inte vad pressen skriver, så jag vet inte. Känner du till något själv? Inte. Men om du inte själv känner till någon tycker jag det är en märklig fråga.

– Fast det brukar nästan alltid finnas något som folk fått om bakfoten vad gäller musiken?

– Ja, det förstås. Men vad jag vet är det inte så med oss. Lyckligtvis.

Skriven 2013-09-09

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners