DREAM THEATER bygger upp ett nytt (artist)liv

Annons

Dream Theater seglade in som en frisk metalinfluerad fläkt i proggrockvärlden i slutet på åttiotalet, och tog genren in i modern tid strax innan grungens genombrott. Mot alla odds lyckades New Yorkarna karva in sin nisch och bli om inte först, så i alla fall störst i en våg av band som fortsatte i en musikalisk tradition där även inspirationskällor som Pink Floyd, Yes och Rush huserar. Idag tolv miljoner sålda album senare tillhör kvintetten alltjämt storheterna i sitt fack, men sångaren James LaBrie är noga med att påpeka att det nya självbetitlade albumet markerar en ny början för bandet.

– Yeah, det här är ett djärvt, kraftfullt statement, betonar han. För tillfället bygger vi upp ett nytt liv för bandet, vi går igenom en ny dörr och gör en fräsch resa musikaliskt. Vi lever i nuet och vet vilka vi är, och känner oss ännu mer entusiastiska, fokuserade och passionerade nu än tidigare. Om man mår bra själv bör det vara lätt att föra över samma känsla till musiken.

Denna positiva känsla föregicks dock av en turbulent tid då en av grundarna, Mike Portnoy hoppade av tåget 2010. Inte för att han nödvändigtvis ville, utan för att han var utbränd och ville ta paus under en femårsperiod. Senare justerade trummisen ner sitt önskemål till ett år, men inte heller det ville resten av bandet gå med på. Därefter försämrades relationen snabbt. Situationen blev spänd, och i dagens läge är kontakten mellan parterna i bästa fall sporadisk. Och James verkar mest försöka undvika att prata om det som varit. Då är han betydligt mer intresserad av att ösa beröm över nye trummisen Mike Mangini, en rutinerad herre som bland annat spelat med Extreme och Steve Vai tidigare.

– Han har redan visat oss vilken fantastisk trummis han är live, men det här var första gången vi arbetade med honom i studion. Det kändes som om han skulle brinna upp. Hans energi var over the top, han fick oss att tända till extra mycket. Samtidigt föregick hans rykte honom. Han förstår vad vi är som band, och vet precis hur han ska spela vid just det rätta ögonblicket.

– Hur tycker du nya skivan står sig vid en jämförelse med resten av er katalog då?

– Well, man kan nog lättast beskriva det som att vi förevisar allt det som våra fans har visat sig tycka om under årens lopp. I öppningsspåret False Awakening till exempel skapar vi ett vackert filmiskt soundtrack medan andralåten The Enemy Inside är har en aggressiv personlig intensitet. Sedan har vi gjort ett instrumentalt stycke också, och det har vi inte gjort på nio år. Så det känns som en spännande tid. Med tanke på den förändring vi genomgått ville vi inkludera allt vi gjort i det förflutna på samma gång som vi gick vidare.

Lyriken i sin tur följer i samma varierade spår som musiken, men inget är aktuellare än spåret The Looking Glass, som behandlar de unga generationernas besatthet av kändisskap och dokusåpor.

– Väldigt många tror att de har rätt till sina femton minuter i rampljuset. De har fått för sig att det är något de ska ha trots att de inte har gjort någonting alls för att få det. Men man blir inte en celebritet bara för att man gör något korkat framför kameran. Så såvida du inte har någon unik kvalitet finns det ingen anledning till att just du ska få stå i centrum. Det är en förvrängd syn på verkligheten.

– Ni själva har å andra sidan ha en ganska nedtonad roll i egenskap av offentliga personer både på scen och utanför den? Det är inte mycket vildsint rock’n’roll över er?

– Jag är glad att du ser det på det viset. För saken är den att vi är ute efter att skapa något som är spännande, så vi försöker alltid vara underhållande. Men det betyder inte att vi vill inte strutta omkring och uppträda som påfåglar för det. Sedan behöver man ju inte vara ett pompöst arsle heller för att vara en skapande individ. Istället vill vi vara ödmjuka samtidigt som vi försöker skapa en slags. odefinierbar känsla av ouppnåelighet.

Skriven 2013-09-02

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners