LITTLE RIVER BAND ute med första ”riktiga” skivan på nio år

Annons

Yppa deras namn idag, och trendmedvetna yngre musikkonsumenter lär skaka frågande på huvudet, men för den lätt grånade publiken är Little River Band den australiska rockinstitutionen som levererade hit efter hit till Billboardlistans högre regioner under sjuttio- och åttiotalet. Sånger som Reminiscing, Cool Change och The Night Owls blev dock inte bara storsäljare, utan även klassiker och ständiga besökare på radiostationernas spellistor. Samtidigt har albumförsäljningen genom åren klättrat till med dagens mått mätt hisnande trettio miljoner. Fast det senaste decenniet har bandets skivproduktion dessvärre fört en tynande tillvaro. Fram till nu det vill säga. Nya albumet Cuts Like A Diamond är första ”riktiga” livstecknet med nytt material sedan 2004 års Test Of Time. På tiden, tycker sångaren Wayne Nelson själv. Men senfärdigheten har sina randiga skäl.

– Vi hade nått vägens ände, förklarar han. När den där skivan släpptes hoppade plötsligt två i bandet av, så vi hade stora förändringar i laguppställningen. Ärligt talat fanns det ingen plan för hur vi skulle fortsätta efter det. Sedan gick vårt skivbolag konkurs också. I det läget kändes det onekligen som om vi blivit sparkade i magen.

Wayne berättar att vägen mot det nya verket gick via Frontiers, det italienska skivbolaget som till stor del gjort det till sin livsuppgift att ge klassiska rockband från sjuttio- och åttiotalet, typ Asia, Journey och Whitesnake en nytändning. Men sångaren berättar att han först fick nobben. En julskiva var inget de var intresserade av även om bandet gått in för att satsa på nya fräscha sånger.

– Fast de återkom till oss sedan ändå och ville ha ett helt nytt album istället. Vi tvekade lite eftersom vi är upptagna ändå, vi gör åttiofem-nittio konserter om året. Men jag tycker det färdiga resultatet blev väldigt bra. Vi fick ihop skön musik som vi kunde sätta vår egen personliga stämpel på.

– Hur skulle du vilja beskriva helheten då?

– Jag skulle nog vilja säga att våra fans kommer att känna igen både stämsången och gitarrharmonierna från förr. Samtidigt är sångerna en avspegling av var vi befinner oss i livet idag. Jag är sextiotre, så jag sade till skivbolaget ”Det finns en chans att jag tänker sjunga poplåtar som om jag är tjugofem, om plågad kärlek och om att vara galet förälskad och sådant. Texterna måste ha med vuxna erfarenheter att göra”.

De ”vuxna erfarenheterna” kommer förstås i sin tur från det faktum att Little River Band existerat i snart fyrtio år. Under den tiden har mycket vatten runnit under broarna. Inte minst har bandet blivit en med något undantag helt amerikansk affär både vad gäller bopålar och laguppställning. Lägg därtill att medlemmar har kommit och gått i mängder, så är det inte förvånande att kunna konstatera att Wayne är den som i särklass varit med längst. Han hoppade på tåget 1980, men redan då hade originalsättningen börjat fly fältet.

– Jag har fullständigt respekt för allt det som hände innan jag kom med. De här killarna kom från Australien och gjorde succé i USA, och det hade inget annat band därifrån lyckats med förut. Fast det var också mycket oenighet i bandet, och 1984 var det bara en originalmedlem kvar. Men de nya medlemmarna hade precis lika mycket kreativitet, hopp och ambitioner som de gamla. Nu är det 2013, och jag ser barn, barnbarn och barnbarnsbarn till våra gamla fans på våra konserter. Så när folk säger att vi inte är relevanta för att ingen som bildade bandet är kvar frågar jag bara var de tycker gränsen ska dras.

– Men har ni aldrig funderat på att lägga ner någon gång under alla dessa år?

– Well, nej. Det har alltid funnits någon som velat fortsätta. För egen del inträffade en tragedi 1992, och då fanns det inte på kartan för mig att åka på turné. Tre år senare i samband med tjugoårsjuiléumet sade jag nej igen för att jag inte bara ville spela gamla låtar. Livet är för kort för sådant. Men 1999 svängde pendeln, då ville alla göra ny musik igen. Det var femton år sedan, och jag kan ärligt säga att jag alltsedan dess känner mig tillfredsställd som musiker igen.

Skriven 2013-08-13

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners