Klicka på bilden, för att se hela bilden
Band som Korn, Disturbed och Godsmack är deras metalbröder på både det musikaliska och privata planet. Men överleva gör var och en på egen hand, menar herrarna i Five Finger Death Punch. Att utvecklas eller dö är mottot. Antingen förändras man och växer med tidens skiftningar eller också stagnerar man och sopas undan. Och denna Los Angeles-combo lever uppenbarligen som de lär. De har gått sin egen väg någonstans där det kommersiella möter det kontroversiella, vilket bland annat renderat dem tre amerikanska guldskivor på lika många försök. Men ingen är bättre än sin senaste skapelse, och när nu nästa album, det otympligt betitlade The Wrong Side Of Heaven And The Righteous Side Of Hell, Volume One är färdig utlovas nya storverk.
– Ja, det här är det bästa av det bästa, säger sångaren Ivan Moody om det nya verket. Vår trummis har sagt att de som hatar oss kommer att hata oss mer medan de som älskar oss kommer att älska oss ännu mer nu. Jag är så stolt över vad vi åstadkommit. Det här handlar bara om musiken inte om att vara hårdare eller mjukare än någon annan.
Ivan berättar att han växte upp med allt från Judas Priest till ZZ Top. Men Five Finger Death Punch alster doftar förstås mer än något annat av dagens alternativa metalvåg, och här är frontmannen noga med att framhålla att producenten Kevin Churko, som bland annat rattat in skivor med Ozzy Osbourne, Hinder och Slash har haft stor betydelse. Det är därför han åter sitter bakom spakarna för tredje gången.
– Absolut. Så är det. Han är fantastisk. Vi kallar honom för Merlin. Fast för oss är han mer en vän än producent. Han är inte typen som kastar en lampa på oss om det inte passar. Däremot är han den förste att säga om något är skit. Men han är också den förste att säga om något låter fantastiskt.
– Ni har samarbetat med känt folk som Rob Halford och Max Cavlera från Soulfly den här gången. Var det något som var planerat från början?
– Nej, det bara hände. Vi har aldrig haft några gästsångare tidigare, så vi funderade lite på James Hetfield och Ozzy. Men så plötsligt tänkte vi på Rob. Så vi pratade med hans manager som svarade att han inte hade tid. Men vi skickade ett mail direkt till honom i alla fall, och en vecka senare var han han på plats. Han visade sig vara en av de snällaste och mest ödmjuka människor jag träffat. I samma ögonblick som han gav mig en kram skakade jag. Det var en ära att träffa honom.
Ivan talar om frontmannen i Judas Priest med påtaglig värme i rösten, men lika svag som han är för sin nye sångarpartner lika kompromisslös är han vad gäller synen på livet och politiken. Att tala om medelmåttlighet och lathet i samma andetag som att antyda att det är upp till var och en att lyckas är inte direkt politiskt korrekt i dessa dagar, men vokalisten framhärdar rätten att säga vad han tycker och tänker.
– Ja, jag skulle förstås inte vilja påstå att vi är ett politiskt band, men att uttrycka åsikter tillhör det vackra i mänsklighetens natur. Jag växte upp fattig, och ingen gav mig ett skit. Om jag inte tagit chansen hade ingenting hänt. Därför kan jag gå och lägga mig varje kväll väl medveten om att jag gjort mitt bästa. Sedan kanske alla inte håller med om vad jag tycker, men det är inte mitt problem.
– När kände du för egen del att ni hade lyckats med bandet för första gången?
– Jag pratade faktiskt med min syster om det förra veckan. Men i samma ögonblick man börjar prata om att “ha lyckats” slutar man också försöka. Däremot fanns det många tillfällen då jag kunde märka att folk började lyssna mer på oss. Sedan kom fans av den fanatiska sorten, och till slut började folk kalla oss för ett folkets band, och det tycker jag var hedrande.
– Hur svårt var det att hålla huvudet kallt i det läget?
– Det är klart att det var svårt. När man är omgiven av folk som säger “Du är fantastisk” och “Du är mannen” är det inte lätt att stå emot. Men sedan kom insikten att jag har barn och fyra killar runt mig också. För oavsett vad som händer blöder jag och jag måste ändå alltid gå och lägga mig varje kväll
Skriven 2013-05-28
