SAXON har gjort metal till en religion

Annons

Åren går och heavy metal består. Åtminstone i vissa fall. Saxon bildades till exempel redan 1976 under det slagkraftiga namnet Son Of A Bitch, vilket betyder att fyrtioårsjubileet stundar om tre år. Hur detta ska firas har ständige sångaren Bif Byford ingen aning om, så långt framåt sträcker sig aldrig hans planer. Dock kan han redan nu se tillbaka på en framgångsrik karriär där topparna trots allt varit betydligt fler än dalarna. Samtidigt som bandet faktiskt på senare år gått en ny vår till mötes, bör kanske tilläggas. Kvintetten säljer mer skivor, får bättre recensioner och lockar mer folk till spelningarna än på väldigt länge.

– Ja, det där med en ny vår stämmer faktiskt, bekräftar frontmannen. Vi kom till en punkt då vi gjorde ett medvetet försök att höja vår profil och spela på större ställen igen. I samma veva var vi med i ett stort tv-program i England som fick folk att börja prata i stil med “Oj, de här killarna håller fortfarande på, och de kompromissar inte”. Så jag tror att folk respekterar oss för dom vi är, och det var nog det som fick branschen att få upp ögonen för oss igen.

Efter några hårda år under det tidiga 00-talet har Saxon med andra ord fått avsevärd upprättelse, och detta avspeglas föga förvånande i musiken också. Bandets hunger och entusiasm är sedan länge tillbaka med full styrka, vilket senaste albumet Sacrifice utgör ett påtagligt bevis på. Bif skrockar i alla fall nöjt när responsen på de nya sångerna kommer på tal.

– Så här långt har vi fått en del fantastiska recensioner, och försäljningen går också riktigt bra. Så som helhet rullar det på precis som det ska.

– Var placerar du in Sacrifice stilmässigt i er digra produktion på hela tjugo album?

– Jag antar att det här hade kunnat vara vår femte skiva. Vi ser tillbaka en del den här gången. Låtskrivandet är inte så komplicerat, vi siktar i första hand in oss på att spela med passion nu. Det är vad fansen föredrar. Men bara för det syftar titeln inte som en del tror på vad man offrar för musikens skull. Texterna behandlar bara en rad olika ämnen, som jag tycker hänger ihop hyfsat bra.

Vad den sextiotvåårige Bif tycker är också mycket riktigt värt avsevärt i dagens läge. Att Saxon i mångt och mycket är hans baby råder det nämligen knappast någon tvekan om. Inte minst har frontmannen själv varit delaktig i produktionen av allt bandet gett ut ända sedan 1989 års livealbum Rock `n Roll Gypsies, och på Sacrifice tog han över rattandet helt på egen hand.

– Det var på tiden. Jag var glad att få göra det och ta soundet i en riktning jag ville. När bandet var mer av en demokrati under det sena åttiotalet tog vi en del beslut som inte var särskilt bra för oss. Men så blev jag också nedröstad ganska ofta på den tiden. Jag ville till exempel aldrig satsa på ett radiovänligt AOR-sound. Sedan tycker jag visst att vi gjorde ganska coola grejor då också, men det räcker inte för mig.

– Saxon är ju närmast en rockinstitution vid det här laget, men känns det inte konstigt att göra något som är så väsensskilt från vad vanliga människor i din ålder håller på med?

– Det är klart att det är konstigt. Jag hoppar ju mellan två olika världar hela tiden. Men min familj har nog större problem med det än jag. Det här är en underlig bransch för normala människor. De tror det är glamour med limousiner, femstjärniga hotell och förstaklassbiljetter till flyget jämt, men så är det ju inte. Fast jag är ändå väldigt lycklig över att få göra något jag älskar.

– På tal om det, så har jag fått intrycket av att musiken alltid har kommit i första hand för er. Det har varit mer rock än sex och droger?

– Ja, musiken har alltid kommit först. Sedan är det klart att vi har festat en del. Men vi har aldrig vandrat ner för drogavenyn, då har det i så fall handlat mer om sex. Så vi är rätt ansvarsfulla, vi har velat undvika att orsaka andra skada. För oss har det viktiga alltid varit att skapa en unik publikkontakt när vi står på scen.

– Slutligen: jag har läst något om att ni vill göra metal till en religion?

– Det var Metal Hammer som drog igång en kampanj där jag var med som fredsambassadör. De ville se om vi kunde få med metal på statens lista över religioner. Det lyckades. Vi fick fler röster än både scientologerna och druiderna, men betydligt färre än Jediriddarna.

Skriven 2013-05-09

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners