PRIMAL SCREAM – bad boys som lagt lasterna på hyllan

Klicka på bilden, för att se hela bilden

De är kritikerrosade, egensinniga, uttalat politiska, kontroversiella och icke att förglömma ett av de senaste tjugo årens mesta bad boys inom den brittiska alternativrocken. Namnet är Primal Scream, och historierna om gruppens provokationer, partajande och intag av kemiska substanser är av en kaliber som gjort dem både beryktade och smått legendariska. Fast samtidigt har de i ärlighetens namn aldrig tappat motivationen och viljan att ta sin musik vidare. På nya albumet More Light chockar skottarna genom att bjuda på sitt mest slickade album någonsin, och de har vänner som My Bloody Valentines sångare Kevin Shields, Mark Stewart och självaste Robert Plant med som gästartister.

– Fast det var ingen konstigt med det, säger sångaren Bobby Gillespie. Grejen är att om vi gjort en film hade vi haft rätt skådespelare för de olika rollerna, så vi valde folk som vi visste skulle funka i låtarna. Det där handlar om estetik, det var inget som var drivet av kommersialism.

Frontmannen berättar aningen svävande att avsikten var att göra en skiva som ger en sofistikerad och psykedelisk känsla den här gången. Det färdiga resultatet skulle låta utopiskt och ge intrycket av att vara en ”fri rock `n rollplatta”. Därför var källorna till inspiration också mycket riktigt hur breda och obegränsade som helst.

– När jag skrev inspirerades jag av skadade människor, oroliga människor, hårda människor, tillståndet för landet, kriget mot arbetarklassen, Noam Chomsky, historien och kultur. Men jag försökte också göra min egen smärta till konst. Du vet, jag är en arg jävel, så jag försökte skapa någon form av fokus. Men jag vill inte prata om det där för mycket, det låter bara pretentiöst.

– När du säger att More Light utgår från en mörk tid och fortsätter in i en bättre, vad syftar du på då?

– Jag pratar bara om min jobbiga situation. En del på plattan är för all del extatiskt, men ämnena är mörka. Vi berättar om hur livet ter sig rent allmänt. Jag rapporterar vad jag ser, och jag befann mig själv i en svår sits för fem år sedan. Jag tänker inte låtsas att livet är fantastiskt.

Bobby säger att responsen på det nya materialet hittills varit ”jättebra”, och han tänker inte försöka ge intryck av att det inte betyder något. Alla som gör musik vill väl att folk ska älska resultatet av de egna vedermödorna, menar han. Och vice versa för övrigt.

– Ja, om någon är elak är det klart att man blir upprörd. Men jag hoppas alltid att folk förstår och får ut något av det vi gör, och det verkar de göra den här gången. Så det känns bra.

Fast oavsett om bandet får bra eller dålig kritik framhärdar Bobby att man oftare än inte levererat. Det har blivit många bra skivor, typ Screamaelica och XTRMNTR, tycker han.

– Sedan finns det en del spår här och där på andra skivor också som är bra. Dessutom har varje album vi gjort skilt sig från det förra. Vi har aldrig upprepat oss, och vi är starka både vad gäller låtskrivandet och på scen, så jag är stolt över vad vi gjort.

– Men det är ingen direkt hemlighet att er karriär varit turbulent också?

– Nej, men det kommer alltid att finnas downperioder i ett band. Jag är femtio nu, så det är klart att vi haft kontroverser under alla de här åren. Man vet aldrig vad som händer när man vaknar upp på morgonen.

– Då det begav sig blev du och dina bandkamrater ökända för ert drogintag. Hur illa var det som värst?

– Well, jag tror att när ett beroende väl slår över, så påverkas allt, inklusive relationer, arbete, hälsa och självkänsla. Så yeah, i det läget blir allt olidligt. Sedan kanske en del kan klara att dra två linor kokain, skölja ner det med vodka, gå hem klockan två på natten, och gå upp som vanligt dagen därpå. Men det håller aldrig särskilt länge.

– Med tanke på det kan jag tänka mig att det är stor skillnad på hur rocklivet för er ser ut idag?

– Yeah, yeah absolut. Men du vet, vi hade kul förr också. Men vi nådde en punkt då det inte var roligt längre. Då blev det ett måste att sluta med allt, vilket inte var lätt. För man vaknar inte bara upp en dag och lägger av pang på.

Skriven 2013-04-30

print

Våra samarbetspartners