NIKOLA SARCEVIC – Millencolins sångare prioriterar solokarriären

Annons

I mitten på nittiotalet slog albumaktuelle Nicola Sarcevic igenom i egenskap av sångare i Örebrobaserade Millencolin. Bandet blev snabbt galjonsfigurer på den svenska punkscenen, och så småningom blev världsturnéer och regelbundna säljsuccéer vardagsmat. Men människan kan inte leva på skatepunk allena. Därför har frontmannen på senare år ägnat alltmer tid åt en solokarriär som bjudit på såväl countryinfluenser och pop som sång på svenska. Det musikaliska vägvalet var alltså outgrundligt från dag ett, så tanken att det här handlar om ett veritabelt kommersiellt självmord är egentligen ganska givet.

– Ja, det kan ju bli lite knepigt när folk som har legitimerat ens existens har en helt annan bild av vad man ska göra, erkänner sångaren. Jag vet ju att det finns fans som inte alls tycker mina soloutflykter är så kul. Men samtidigt måste jag göra det jag känner för. Ska Millencolin överleva måsta alla i bandet få utvecklas vid sidan om också.

Nya skivan bär titeln Freedom To Roam, och är egentligen inte så ny alls. Nikola berättar att den spelades in redan för två år sedan. Därefter satte ett nymornat intresse för att plugga ekonomi stopp för en fortsatt seriös satsning på musiken. Just för tillfället går läsandet emellertid endast på halvfart. Därför har det blivit läge att ta upp tråden igen.

– Jag har spelat upp plattan för lite folk, och kommentarerna har varit positiva för det mesta. Och det är ju kul, för det här är musik som står mig nära. Sedan kan det förstås vara så att folk inte alls ser mig så här eftersom de bara har tillgång till vissa delar av min identitet. Men jag är så mycket mer än bara sångare i Millencolin.

– Den hörs ju onekligen att den här skivan är präglad av både singer/songwriting och folk, men är det några speciella artister som influerat dig?

– I slutet på nittiotalet lyssnade jag på fler och fler låtskrivare, typ Red House Painters, Ryan Adams och sådant. Men störst intryck av alla gjorde Kristofer Åström. Han har gjort en liknande resa som jag från Fireside fram tlll där han är idag. När han skulle göra en singer/songwriterskiva undrade han om jag ville var med och spela bas, och sedan hakade jag på honom. Redan då hade jag sedan länge velat göra något vid sidan om.

Nicola vill inte ge något rakt svar på vad hans prioritet är idag. Det beror på vilket projekt som är aktuellt just för tillfället, säger han. Soloskivan är såklart i fokus, men det hindrar inte att ett tiotal spelningar med Millencolin ändå väntar under sommarhalvåret.

– Jag är väl medveten om vad som varit vårt levebröd de senaste tjugo åren, så båda sakerna är viktiga. På olika sätt. De olika grejorna kompletterar varandra. Det är inte bra att bara göra en sak. Det hade varit förödande för oss.

– Bandet fyllde tjugo förra året. Så länge trodde ni väl aldrig att det skulle vara?

– Nej, ha ha. I början hände så mycket, vi var helt uppslukade av det. Så vi tänkte inte på det sättet. Vi ville bara spela. Det fanns inget strategiskt tänk alls. Vi var bara arton, så det fanns vare sig förväntningar eller mål.

– Ni tog er ju ut rätt snabbt i stora världen också. Hur svårt var det att anpassa er till det. Ni var ju bara tonåringar från lilla Örebro?

– Det var väl ganska spännande. Och påfrestande. Vi gick direkt från skolan där allt var tillrättalagt till att åka runt med en massa andra killar. Då gällde det att hitta sin roll och kompromissa, vilket var svårt eftersom man inte själv var säker på hur man fungerade. Därför var det också en turbulent tid inom bandet. Men vi var klart ändå medvetna om att det var en stor chans för oss.

– Och den har ni ju tagit med råge. Inte nog med att ni sålt drygt två miljoner skivor, ni har spelat med massor av kändisar inom punkeliten också?

– Ja, det har vi ju. Och eftersom vi hållit på så länge har situationen förändrats en hel del också. När vi började var vi ungtupparna. Vi såg upp till alla de här banden. Sedan började vi inse att NOFX, Pennywise, Rancid och de andra hade stor respekt för oss också. De såg oss som jämbördiga. Det var svårt att svälja att Mr. Brett i Bad Religion tyckte vi var lika bra som dem. Men de senaste fem till sju åren har det kommit en massa nya stora band, som växte upp med oss istället. Så det säger väl lite om att vi etablerade oss snabbt.

Skriven 2013-04-26

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners