Klicka på bilden, för att se hela bilden
Han är doldisen som aldrig riktigt slagit igenom på bred front. Däremot har kollegor som Elvis Costello, Sheryl Crow och Paul McCartney länge tillhört hans största fans. Namnet är Ron Sexsmith, och när han i ett ögonblick av experimentlusta 2011 slog ihop sina påsar med den oftast hårdrockande demonproducenten Bob Rock var det många som höjde på ögonbrynen. Fast satsningen gick hem och sångaren fick sin förmodligen största framgång någonsin. Fast kursändringen var tillfällig, nu är han tillbaka på sin mammas gata igen med nya albumet Forever Endeavour.
– Yeah, det är verkligen något helt annat den här gången, bekräftar låtskrivaren. Jag är tillbaka på ett ställe musikaliskt som jag är bekväm med. På förra albumet skrev jag bara hitlåtar och jag ville verkligen arbeta med en hitskapande producent då. Men det var också det mest slickade jag gjort någon gång, och därför oroade jag mig för att folk inte skulle gilla det.
Forever Endeavour lär å andra sidan inte direkt överraska de gamla fansen. Ron arbetade med sin gamle parhäst, välmeriterade Mitchell Froom igen, och återgick till ett sound han “förstår sig på”. Enligt egen utsago påminner de nya sångerna en del om vad han gjorde på nittiotalet.
– Reaktionerna har tack och lov varit rätt fantastiska. Man vet ju aldrig vad man kan förvänta sig, men jag är knockad av det jag hört så här långt. Men även jag har fått en del del dålig kritik genom åren. Ändå är det mycket värre när responsen är ljummen. När det blir mer som “Här kommer Ron igen med en solid skiva”, om du förstår vad jag menar.
Ron säger att den Bob Rockproducererade alstret fick omvärlden att börja prata om honom igen. Intresset för de tre, fyra föregående skivorna hade varit magert, men med Long Player som verket ifråga döptes till innebar en välbehövlig vitamininjektion.
– Det var Michael Bublé som sade till mig att jag borde arbeta med Bob, vilket förvånade mig. Jag trodde bara han höll på med heavy metal. Men jag överraskades av honom. Det visade sig att vi båda två är fans av gamla engelska grejor som Kinks och David Bowie. Så ett tag funderade jag faktiskt på att arbeta med Bob igen, men det verkade inte vara någon bra idé.
Att Forever Endeavour skulle bli ett mer folkorienterat och introspektivt verk fjärran från den mer glättiga föregångaren visste den timide kanadensaren således på ett tidigt stadium, men han anade föga att osäkerheten kring det fysiska hälsotillståndet skulle hamna i fokus. I samband med en turné upptäckte sångaren nämligen en tumörliknande knöl i ……, vilket inspirerade till en handfull av sångerna på nya skivan.
– Yeah, “hälsochocken” påverkade en del. Vissa av låtarna influerades helt klart av den, men de flesta skrevs faktiskt innan jag upptäckte knölen. Samtidigt finns det även en en del humor där. Sedan fyller jag femtio år nästa år, så jag skrev några sånger som ser tillbaka på samma gång. Men jag vill inte överanalysera saker. Det går ändå inte att se mönstret i ens liv förrän långt senare.
– Fast vad jag förstår mår du bra nu?
– Ja, knölen var godartad, men jag hade tre, fyra månader av ovetskap innan jag fick besked. För det kunde ju ha varit något hemskt jag led av. Men det känns lite konstigt att prata om det här eftersom många människor inte får samma goda nyheter som jag fick.
– Jag kan förstå att tanken på din karriär bleknade i det läget. Men du har faktiskt gett ut skivor i över tjugo år vid det här laget?
– Du vet, jag är mest bara lättad över det där. Jag hade hunnit bli trettioett innan första skivan kom ut. Vilket i och för sig inte är gammalt, men jag ville verkligen redan från början ha en meritlista med flera album. Därför har jag verkligen försökt hålla en jämn hög kvalitet, och till större delen är jag också stolt över vad jag gjort.
– Men du har aldrig direkt slagit igenom på bred front. Stör det dig?
– Well, inte precis. Jag tror folket omkring mig har varit mer störda än jag själv. Men visst har jag alltid velat ha en hit, att vara som Elton John eller något sådant. Fast det är förstås inget jag kan se hända i första taget.
– Rätta mig om jag har fel här, men du bestämde dig väl rätt tidigt i livet för vad du ville göra?
– Yeah, jag visste vilken sorts arbete jag ville ha, men från början ville jag bara vara sångare. Det slog mig aldrig att jag kunde skriva förrän jag fyllt tjugoett. Sedan hade jag ingen aning om hur jag skulle komma vidare. Jag blev nobbad av alla bolag i Kanada två, tre gånger innan jag åkte till L.A. och blev signad. Men då hade jag ingenting att falla tillbaka på.
Skriven 2013-02-11
