JAYHAWKS frontfigurer återförenade efter sexton år

Annons

De började som en lokal angelägenhet mitt i Minnesotas svenskbygder, gick vidare till att bli kritikerfavoriter och fanbärare för den countryrockorienterade no depression-rörelsen, vilket i sin tur fick skivbolagen att vädra kommersiell morgonluft. Men nyhetens behag försvann gradvis när grungen började krypa ut från underjorden i skarven till millennieskiftet. Ungefär i samma veva lämnade frontmannen Mark Olson vännerna för en lika produktiv som spretig solokarriär. Få trodde då att sångaren någonsin skulle återvända till bandet, men i slutet på förra året kom trots allt Mockingbird Time, gruppens första livstecken med parhästarna Olson och medgrundaren Gary Louris i laguppställningen på hela sexton år.

– Fast på sätt och vis har jag alltid trott att jag skulle bli en del av bandet igen, kommenterar frontmannen. Men i mitten på nittiotalet startade jag ett nytt liv. Jag var utbränd både andligen och mentalt, så istället för att bara sitta och rulla tummarna gjorde jag något åt det.

Därefter berättar Mark att han började umgås med de andra i bandet igen redan 2001. Det gick inte att hålla sig ifrån det längre, som han själv uttrycker saken. Samtidigt fanns det ingen uträknad bakomliggande plan, det var bara något han var tvungen att göra igen.

– Men att vara en del av ett rockband kräver sin man. Det är därför många band inte överlever mer än fem, tio år. Man måste lära sig att leva i en speciell miljö på daglig basis. Alla gillar att ha roligt och partaja, men sådant leverne kör slut på en. Jag var en del av folkscenen ett tag och då kunde jag göra sex spelningar i veckan. Det går inte i rockvärlden eftersom den är så intensiv. Därför måste man lära sig att ta hand om sig själv.

Sedan berättar Mark att de fem senaste åren varit ”väldigt intressanta”. Fem turnéer och fyra album med lika många konstellationer har avverkats, inklusive soloskivan Many Colored Kite, ett projekt med nämnda bandpartnern Gary Louris samt den nu aktuella Jayhawkscomebacken, och än är han inte utmattad.

– Nej, det är lustigt hur sådant där fungerar. När man arbetar hårt med någonting bygger man upp styrkan och uthålligheten istället. I mitt fall hänger en del av det här samman med att själva spelandet får mig att må bättre.

– Men innan du åkte ut med Jayhawks den här gången hade du inte turnerat med dem sedan 1995. Kändes inte det lite märkligt?

– Jag vet inte om märkligt är rätta ordet i det här sammanhanget. Däremot bröt jag armen en gång, och det kändes märkligt. Fast bortsett från det, tanken när vi började en gång i tiden var bara att skriva sånger. Om vi kunde göra något lika bra som Dylan eller Byrds, och få till något som levde kvar skulle vi vara nöjda. Min syster sade till mig för ett tag sedan att det var toppen att jag kunnat leva på musiken i tjugo år, och det har hon rätt i. För ingen har sagt till folk att komma på våra konserter, de har bara dykt upp för att de gillat vår musik.

Just människors kärlek till Jayhawks musik har för övrigt varit helt avgörande för bandets vilja att fortsätta dra ut på sin återförening. Men Mark erkänner också att bandet har en fördel jämfört med nya band som tar sina första stapplande karriärsteg idag eftersom folk köpte skivor i en betydligt större omfattning förr.

– Vad det handlar om idag är en sorts brist på bildning. Utan en skivaffär i en liten stad försvinner gemenskapen. De hundra som kanske köpte ett bands plattor tidigare försvinner snabbt när de inte har någonstans att mötas längre. Så ur den synpunkten har vi ett försprång jämfört med de som kommer fram idag.

– På tal om det. Hur skulle du bäst beskriva er nya skiva?

– Den fångar essensen av bandet. Vi har hållit fast vid harmonierna, de elektriska gitarrerna och trumljudet, och alltihopa har ett sound som vi förmodligen hade haft om jag fortsatt med bandet på nittiotalet istället för att hoppa av.

– Ni blev tidigt utnämnda till frontfigurer för no depression-rörelsen. Hur ser du på det idag? Var det något bra eller dåligt?

– Well, vi kunde i alla fall inte göra något åt det, och det var bra att vi blev erkända. Vi, Wilco och Son Volt blev omtalade för att våra skivbolag pushade ut oss i rampljuset, och det var definitivt ljusare där. Men det var inget mystiskt med det. Vi trodde inte vi skulle bli bättre än Beatles, Dylan och Byrds, men vi var tvungna att försöka.

– Är det lika roligt att hålla på med det här som när ni började då?

– Nej, naturligtvis inte. Jag hade väldigt, väldigt roligt i början. Idag är det annorlunda. Förr tänkte jag aldrig på kvalitetsnivån på min prestation, det handlade mest om att ha kul då. Nu är det det enda som gäller. Idag är jag nöjd om jag gör en bra show och levererar musikaliskt. Tidigare insåg jag inte hur viktigt det är att alla spelar riktigt bra.

Skriven 2012-02-28

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners