ALPER (Alpeis)

Annons

FAKTA
Regi: Giorgos Lanthimos
I rollerna: Aggeliki Papoulia, Aris Servetalis, Johnny Vekris

BETYG: TRE
PREMIÄR: 2012-02-10

Grekiske ”Dogtooth”-regissören Yorgos Lanthimos följer upp sitt Oscarsnominerade bidrag från 2009 med ytterligare ett verk en bra bit utanför mittfåran.

Oj, oj. Det här var arty.

Efter tio-femton minuter med skådespelare som talar utanför bild, är ur fokus eller bara visas bakifrån i nacknivå, var jag faktiskt beredd att lämna salongen – en ganska drastisk handling i min värld. Jag hade redan sett en alltför tidigt lagd pressvisning (”Polis”) och började känna mig såväl trött som irriterad i luvan. Men jag stod ut och… kan inte säga att jag ångrade beslutet.

Jag har inte sett snart fyrtioårige greken Yorgos Lanthimos genombrottsfilm ”Doogtooth” som kom 2009, men jag har förstått att det rör sig om ett ganska ”extremt” verk om en dysfunktionell familjesituation med såväl incestuösa som sadistiska inslag.

Dagsaktuella ”Alper” toppar troligtvis inte dessa tidigare ”ytterligheter”, men befinner sig som ni säkerligen redan förstått inte heller den på den gängse fredagsmysskalan.

Vi får följa en säregen grupp människor som av någon ej förklarad anledning önskar agera som substitut för nyligen avlidna människor. Det finns någon typ av företagsekonomisk förklaring till det hela, men ändå inte, eftersom den kufiska gruppen, som går under namnet Alper, verkar ha ett eventuellt ekonomiskt vinstintresse väldigt långt ner på respektive medlems personliga agenda.

Det hela utspelas i ett på färgskalan grå-brun-murrigt Grekland (som nog aldrig någonsin visats upp så här ”fult” på film) och tankarna går i första hand till filmversionen av Kazuo Ishiguros mästerliga roman ”Never Let Me Go” kombinerat med Roy Anderssons filmestetik (det skulle absolut inte förvåna om just svenske Anderssons samlade verk ingår i Lanthimos privata DVD-samling).

Lågbudget, ytterst konstnärligt (skulle t.o.m. kunna dra till med såväl pretentiöst som arty-farty), men trots allt, åtminstone för personlig del, vägvinnande i längden. Har du däremot svårt för det väl personliga filmskapandet kan du direkt skippa ett biljettinköp.

Betyget hamnar kanske lite fegt på ett mittemellan, men ”Alper” känns trots allt bättre på papperet än på celluloid; lite mer kött på benen hade nog inte skadat.

Skriven 2012-02-10

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners