STYX – arenarockare inne på femte decenniet

Annons

Sweden Rock 2011 - Foto: Michael Lindström

Yppa namnet Styx, och många tänker fortfarande på floden ur den grekiska mytologin, men för alla fans av klassisk amerikansk arenarock är bandet med samma namn det enda som dyker upp i medvetandet. Och det är inte utan anledning. I skarven mellan sjuttio- och åttiotalet var den dvd- och skivaktuella Chicagogruppen ett av världens största, och sålde regelmässigt platina på hemmaplan av sina alster. Men historien slutar inte där. Idag drygt fyrtio år efter bildandet är Styx alltjämt en synnerligen aktiv och produktiv combo som attraherar nya fans världen över, och karriären är inte över än.

– Nej, men allting går i cykler så vi kanske bestämmer oss för att göra något annat om ingen vill se oss längre, kommenterar gitarristen James Young. Fast det är det här jag älskar att göra. Jag brukar säga att någon får skrapa bort mig från scenen innan jag lämnar den, och sedan tar jag med mig gitarren i kistan.

Nu har för all del James hunnit fylla sextiotvå, men det finns fortfarande en framtid. Blueslegenden Bo Diddley, som gitarristen träffade strax innan dennes frånfälle var trots allt i den sena sjuttioårsåldern vid slutet medan den sisådär tio år äldre BB King alltjämt befinner sig ute på en ändlös turnévända. Fast med detta sagt ser medlemmarna i Styx av naturliga skäl också en hel del bakåt i sin gärning. Det senaste studioalbumet, höstens release Regeneration bestod av nyinspelningar av gamla hits medan nya släppet utgör en livekonsert av de klassiska albumen The Grand Illusion och Pieces Of Eight.

– Idén kom från utomstående som tyckte vi skulle pröva eftersom det gått bra för andra band som gjort såhär. Fast jag måste medge att jag var skeptisk, jag tyckte det var en trevlig grej, men jag hade mina reservationer. Därför gjorde vi den första spelningen på behörigt avstånd från någon stor stad. Fast sedan gick det riktigt bra var vi än spelade. De visuella effekterna gjorde publiken helt galen.

– Men samtidigt är det här ert sjunde livealbum totalt. Det har blivit rätt många genom åren?

– Jag håller med, det är fruktansvärt många. Den första livekonserten vi släppte var i samband med Kilroy Was Here 1984. Sedan kom en efter återföreningen `96 och en med orkester 2006, och responsen på den var fantastisk. Folk älskade den showen, kvinnornas ögon tårades. Så jag förstår vad du menar. Men det går knappt att bli arresterad med ny musik längre, och då är det mindre jobbigt att göra en liveplatta. Både Journey och Foreigner släppte nya album förra året, men jag hörde dem aldrig på radio.

James antyder att Styx inte behöver ha en ny skiva i bagaget, de kan ”flexa sina muskler” ändå. Fast han ger trots allt fansen en strimma av hopp genom att lova att det mycket väl kan bli en riktig uppföljare till 2003 års Cyclorama om bara tidpunkten är den rätta. Under tiden kan gitarristen se tillbaka på en karriär med bandet som sträcker sig ända tillbaks till 1970 med allt vad det innebär av utsålda arenaturnéer, hitsinglar och multiplatinaalbum.

– Jag måste säga att jag ser tillbaka på allt det där med väldig värme. Vi fick en skiva på förstaplatsen 1981 och bättre än så blir det inte. I den vevan hade vi fyra trippelmiljonsäljare på raken, något inte ens Beatles och Stones klarat av. Därefter gjorde vi succé igen efter att ha varit splittrade i tretton år, så jag är överförtjust. När jag ser alla tonåringar i publiken med Styxtröjor nu blir jag lycklig. Då vet jag att jag inte behöver jobba en enda dag till i livet.

– Men hur fixade ni omställningen när tillvaron var som mest galen?

– Mellan 1977-1983 kändes det som om vi befann oss i en virvelvind. Efter det slutade vi arbeta tillsammans, och då försökte vi bara hålla fast för livet. Folk hade börjat behandla oss annorlunda, inklusive vännerna. Vi fick nya utmaningar och krav på oss och insåg att berömmelsen var flyktig.

Samtidigt var det storhetstidens sista skiva, Kilroy Was Here som indirekt orsakade den efterföljande splittringen. Detta konceptalbum var grundaren och sångaren Dennis DeYoungs baby, och han ville genomdriva sina idéer till varje pris.

– Ingen annan älskade idén med Kilroy, men Denis är en outtröttlig promotor för sina idéer. Han sade att han inte ville arbeta längre med vår dåvarande manager och skaffade en ny. Sedan gick allt åt skogen. Denis dröm blev andras mardröm. Vi investerade en förmögenhet i turnén, och tjänade betydligt mindre än tidigare.

1996 återförenades bandet igen och genomförde en turné som enligt James var en succé utan like. Sjuttio shower med femton, tjugotusen i publiken varje kväll avverkades. Men lyckan blev kortvarig. Efter ett halvår hade såren mellan frontmannen och resten av bandet gått upp igen och till slut lämnade Denis DeYoung sitt livsverk för att spela musical.

– Sedan fick vi ett fantastiskt erbjudande om att turnera igen tre år senare, och då sade jag till Denis att vi inte tänker sitta och vänta på honom. Han sade nej, och trodde väl bara det var en tidsfråga innen vi skulle stå på näsan utan honom. Efter den incidenten var det slut mellan oss. Det går för all del inte att komma ifrån att vi har gjort fantastiska saker tillsammans, men jag vill inte arbeta med honom längre.

Skriven 2012-02-08

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners