MAD GÅR BANANAS PÅ OSCARS (Egmont Kärnan)

Annons

Att säga att jag är uppvuxen med Svenska MAD är en underdrift. Fem år gammal lärde jag mig läsa, eftersom jag ville veta vad det stod i pratbubblorna i de gamla nummer av MAD från 60-talet som låg hemma hos mormor och morfar. Detta innebar att min humor skilde sig radikalt från mina kompisars när jag två år senare började skolan. När de andra skämtade om två tomater, körde jag något svårbegripligt med Lasse O’Månsson-stuk.

Som barn minns jag att jag var fascinerad av filmparodierna i MAD. Jag förstod inte riktigt vad det var. De var nästan tecknade i realistisk stil och filmerna hade jag förstås aldrig hört talas om. Jag kunde därför tycka att vissa av dem var spännande på riktigt, eftersom parodin och satiren gick mig över huvudet.

När jag blev lite äldre och förstod parodierna, men fortfarande inte hade sett filmerna i fråga, fungerade MAD:s versioner som något slags filmlexikon. Förvisso ett lexikon som lurades, men ändå – jag fick en hum om vad filmerna handlade om och om vilka som medverkade.

Nu har Egmont Kärnan släppt en tjock lunta med MAD-parodier på filmer som vunnit Oscars, samtliga i nyöversättning av den trevlige Göran Semb. Detta innebär förstås att texten skiljer sig en del från de svenska versioner vi läst tidigare, och jag måste säga att jag är besviken över att “Stjärnornas krig”-parodin nu kallas “Star Bars” och inte “Stjärnornas krog”. Och i vissa fall blir jag konfunderad. Jag inbillar mig att “Rocky” och “Hajen” hette “Rycko” och “Hejarn” på 1970-talet, och inte “Knocky” och “Hajaru” – men det var kanske parodierna på uppföljarna som hette så?

Ärligt talat är jag lite kluven till MAD:s filmparodier. Teckningsmässigt sett är det mesta i den här volymen fantastiskt. De allra flesta serierna är tecknade av den skrämmande skicklige Mort Drucker, en man som är synonym med tidningens filmparodier. Drucker är en av världens främsta karikatyrtecknare, om inte den allra främste. Angelo Torres står för en hel del, också han skicklig och med en stil liknande Druckers, men lite tamare. Jack Davis, som är en av mina favoritserietecknare – kanske till och med min absoluta favorit – står för två av inslagen. Engelsmannen Harry North gillade jag aldrig riktigt.

Parodierna på nyare filmer, från 90-talet och framåt, görs av nya namn jag inte är lika bekant med, och ett par av dessa – som till exempel Sam Viviano – jobbar i en stil som inte tilltalar mig alls.

Dock är det sämre ställt med humorn; med själva parodin. För ska jag vara riktigt ärlig, är det för det mesta inte speciellt roligt. De allra flesta parodierna är författade av Stan Hart och Dick DeBartolo, och alldeles för ofta känns det bara krystat. Filmernas rollfigurer har försetts med “skojiga” namn, vilka blivit ännu konstigare på svenska (vilket även gäller för filmtitlarna), och de måste oftast påpeka vad som är dumt och fånigt i filmscener som i flera fall inte är dumma och fåniga. Det blir ansträngt.

Man kan förstås även anmärka på att det här egentligen inte är serier, även om parodierna till ytan liknar sådana. Det händer nämligen alldeles för mycket mellan rutorna. Parodierna här är en rad enskilda bilder – filmscener – försedda med pratbubblor. Men detta är förstås en anmärkning i kanten.

Generellt sett är parodierna på de äldre filmerna bättre och roligare än de senare, och självklart går det alldeles utmärkt att köpa, läsa och njuta av boken enbart på grund av Mort Drucker, Jack Davis och de andra. Några av serierna är i färg och här och var har man stoppat in gamla MAD-omslag.

skriven 2011-11-21

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners