RUSH, Malmö Arena den 8 maj 2011

Annons

Rush har efter sisådär 35 år gjort det mesta inom musikväg och såhär på ålderns höst (de börjar närma sig de 60) kan de med gott samvete luta sig tillbaka och plocka guldkorn från alla plattorna varje gång en ny turné ska sättas samman. Den här gången var det albumet MOVING PICTURES från 1981 som skulle dammas av och framföras i dess helhet. Nu hade de säkert kunna repa in vilket album som helst och få stående ovationer men just den här plattan har väl ett antal hits som hängt med under alla åren. Det krångliga introt till YYZ är ju klassiskt numera och TOM SAWYER är förmodligen en av deras största hits.

Det var utlovat minst tre timmars musik och de hade säkert kunnat lira i lika många timmar till innan publiken tröttnat. Att RUSH musikaliskt tar sig på allvar var det ingen tvekan om däremot har de insett att man kan vara rolig och bjuda på sig själv. De har på tidigare turnér haft både kycklinggrillar och tvättmaskiner på scen.

Konserten öppnades med en fånig video där ett band som heter RASH spelar Rushlåtar i umpa-umpa takt. Och med en ljudmanick som ändrar ljudet till både det ena och andra lyckas de till slut låta som Rush och kunde öppna med Spirit of Radio från 1980. Hela dekoren är byggd som någon form av tidsmaskin, därav turnénamnet TIMEMACHINE. Det blandades friskt och BU2B en bit in i första delen var en ny låt från det kommande albumet. En riktigt tung historia med malande tema. Håller resten av albumet samma klass blir detta något att se fram emot. Eftersom RUSH aldrig hetsar fram album så behöver man nog inte vara orolig. Efter en dryg timme var det dags för lite paus……

Tillbaka med ytterligare en fånig film i bästa Monty Pythonanda och med låten TOM SAWYER kastas bandet fram och tillbaka mellan olika tidsåldrar när någon trycker på tidsknappen……Klart lustigt. ”Stop moving pichers” säger Geddy Lee med en tysk bryning. Ja, sen blir det seriöst och Moving Pictures framförs. Snyggt och uppfräschat.

Sen blir det dags för ytterligare en ny låt. CARAVAN. En fräck och i mina öron lättlyssnad trevlig liten låt. Självklart kom det obligatoriska trumsolot. Hur många band idag har stake att köra ett trumsolo? Jo, alla band som varit stora på 70-talet. Det blir en tung version av Overture och The Temple of Syrinx från 2112. Sista låten blir Far Cry från Snakes and Arrows. Men självklart kommer de ut igen, kör två låtar och avslutar med Workin Man från första plattan.

En avslutningsfilm blev det också, och den här handlade om två fans som tar sig in backstage. Kul avslut på en bra konsert.

Tja, vågar man klaga på något då? Geddy Lees röst höll inte riktigt hela vägen och blev lite gäll. Men det kan man leva med. Bandet är så ruskigt professionella och duktiga så det finns egentligen inga ord för det. Men fan, det fattas bara efter så många år som band. Att de har kryddat musiken med humor är bara ett plus. Även om musiken är komplex blir den ändå lättlyssnad. Visst, det är inte treminuterspop men det skadar inte att man måste anstränga sig lite när man lyssnar. Har man väl lyssnat in musiken kan man njuta av den i decennier. Och vi hoppas att RUSH fortsätter många år till, vilket kan behövas som motpol till dagens musikbranch där folk tröttnar efter typ 13 sekunder…

skriven 2011-05-09

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners