BRITNEY SPEARS, Femme Fatale (Sony)

Annons

Min respektabla ålder till trots var jag med och förundrades då Britneys lika berömda som beryktade video tilL Baby One More Time såg dagens ljus, och utan att nu addera en gubbig putslustig kommentar om det visuella måste jag säga att jag tyckte det var en bra stark poplåt. Samma sak kan för övrigt sägas om fullängdsdebuten och uppföljaren Oops!…I Did It Again. Så ska tonårspopslipstenen dras, liksom. Max Martin och resten av det hädangångna Cheironteamet rockade eller åtminstone poppade hårt. De fullständigt oemotståndliga pophitsen, typ Stronger, (You Drive Me) Crazy och supersöta saker som Sometimes och Born To Make You Happy kom som ett pärlband vid denna tid.

Detta följdes upp av några samarbeten med hip hopiga producentteamet Neptunes på tredje plattan Britney. Vem kan glömma vedervärdiga ickelåten I’m A Slave 4 U?

Därefter vandrade ”Brittan” vidare in i danslandet på ”fyran” In The Zone, och någonstans där tappade jag både intresset och tråden. Vilket hastigt och lustigt tar oss fram till opus nummer sju – som soulexperten Mats Nileskär skulle uttrycka saken. Om man sedan hoppar fram till dags dato har sångerskan totalt snöat in på det dansanta electrospåret. Med benägen hjälp av Max Martin och gänget dessutom, bör kanske tilläggas.

Så är detta positivt eller enbart negativt, undrar måhända den nyfikne. Tja, ärligt talat ter sig både den syntetiska kyliga ljudbilden och Britneys röstprocessade pipa påfrestande och jobbig i längden. Några illustrerande skräckexempel på detta i denna sångsamling är den skittrista blip blophip hopiga How I Roll och den enbart tjatiga Big Fat Bass. Finns inte melodin där låter ljudmassan liksom bara värre.

Fast det ska samtidigt villigt erkännas att här finns låtar jag gillar, inklusive inledande Till The World Ends och hiten Hold It Against Me. Om inte annat har båda catchy refränger. Och visst är Inside Out en helt ok poptryckare. Fast tveklöst bäst är avslutande balladen Criminal, en sällsam historia med både akustisk gitarr och fint garnerade flöjtslinga där Britney förkunnar för sin mamma att hon älskar sin pojkvän trots att han är kriminell, bum, hustler och en massa annat. Mer sådant och det här hade kunnat bli något som når upp i gammal god Cheironform. Men Britney vill utvecklas, invänder en del. Jo, sure, så är det ju. Men jag är inte säker på att ytterligare utflykter i klubbvärlden är svaret. Jag tror det bästa hade varit om hon fått botanisera i mer melodiösa genrer. Det hade inte bättre passat henne bättre rent konstnärligt, det hade gjort att hon kunnat släppa den trendängslan hon så uppenbart gått och burit på alldeles för länge nu.

Skriven 2011-05-05

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners