PHIL COLLINS, Going Back (Atlantic/Warner)

Annons

Going Back, deklarerar Phil Collins på sitt första nya album på evigheter. Jag förutsätter att det är vägen tillbaka till den svarta poperans guldålder som åsyftas, inte att den före detta Genesistrummisen tänker göra comeback på världsscenerna efter sin självvalda anonyma exil i Schweiz.

För det här är nämligen inget annat än en coverfest för alla de som suttit och längtat efter naturliga uppföljare till den åttiotalsinspelade versionen av You Can’t Hurry Love och den egna pastischen Two Hearts. Dessvärre är det här inte lika lyckat eller framförallt lika kul. Det betyder inte att jag är en av de där trista Collinshatarna som tycks ha gjort det till en sport att dissa mannen för sakens egen skull. Hey, jag gillar faktiskt det mesta han gjort, inklusive soundtracket till Tarzan.

Men det här är i sanningens namn tämligen poänglöst. Det är givetvis inte dåligt. Tidseran i soundet är fångad fint utan att helheten känns dammig, och att det låter snyggt behöver knappt nämnas. Men det känns samtidigt som ett väl respektfullt, fantasilöst och högst umbärligt projekt. Collins återskapar på ett sätt som får en att tänka i termerna duktig coversångare. Ointressant är nog ordet jag letar efter. Jag erkänner stolt att jag hellre sett sångaren göra en uppföljare till Face Value eller But Seriously istället.

Skriven 2011-03-28

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners