FEAST III : THE HAPPY FINISH

Annons

FAKTA
Komisk monstersplatterspänning. USA, 2009
Regi: John Gulager
I rollerna: Clu Gulager, Jenny Wade, Carl Anthony Payne II (Dimension) (Region 1)

BETYG: TRE

För er som inte vet. Feast var ett (o)trevligt kammardrama med en bar i ödemarken i handlingens centrum som får ovälkommet besök av ett gäng folkilskna monster med förkärlek för kött. Riktigt underhållande var det hela minsann också tack vare lika delar effektiv spänning, kul dialog och dito splattereffekter.

Uppföljaren var dessvärre inte lika lyckad. För mycket vattentrampande och smått uppenbara budgetbegränsningar gjorde helheten seg helt i onödan. Följaktligen fanns det all anledning att inte förvänta sig för mycket inför denna avslutande del i trilogin. Men gissa vad? Feast III: The Happy Finish lever faktiskt upp till sin titel. Åtminstone på sätt och vis. För visst kan det här ses som ett rätt lyckat slut ur en rent filmisk synpunkt inom sina skräpiga ramar. Om inte annat utgör det här en klar uppryckning jämfört med föregångaren.

Handlingen tar givetvis vid precis där ”tvåan” på sant cliffhangersvis satte punkt. Våra stackars färgstarka hjältar Thunder, Biker Queen, Honey Pie, Bartender med flera återfinns således på ett hustak omringat av massor av monster, och det är gasen i splatterbotten från första stund, och där förblir den också ett tag. Bland de mest udda inslagen kan nämnas en stackars man som får ett tjockt rör rakt igenom huvudet och överlever samt en oförutsägbar plot twist där dramats snygging råkar vådaskjuta machohjälten i skallen efter – får man väl säga – bristfällig vapenutbildning.

Fast sedan går luften tyvärr ur en aning ett tag sisådär halvvägs in i handlingen när man får för sig att förlägga handlingen i ett rörsystem under marken. Visst händer en del, men ibland är det onekligen är svårt att uppfatta exakt vad som försiggår. Särskilt när man låter ett irriterande blinkande ljus ta över mitt i den värsta uppgörelsen.

Ordningen hinner dock återställas innan eftertexterna börjar rulla. Väl uppe i dagsljus igen höjs tempot, spänningen och graden av tydlighet i våldsamheterna åter ända fram till den långt ifrån lyckliga upplösningen.

Ett extra plus slutligen för den skojige mexikanske Elvisfarbrorn som avslutningsvis sjunger hela handlingen på spanska. Ett omtänksamt tilltag för alla de som eventuellt missat något och tillika en lustigt udda avslutningsknorr som får mig att vara generös och ge detta verk ett blodbesudlat mittenbetyg.

Skriven 2010-02-09

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners