MAMMUT (Mammoth)

Annons

FAKTA
Regi: Lukas Moodyson
I rollerna: Gael Garcia Bernal, Michelle Williams, Marife Necesito

BETYG: TRE
PREMIÄR: 2009-01-23

”Mammut” är alltså Modyssons första internationella skapelse, efter både nationella som internationella framgångar med framför allt ”Fucking Åmål” (1998) och ”Lilja 4-ever” (2002). (De senaste årens mer ”experimentella” – och inte speciellt kommersiellt framgångsrika – filmerna ”Container” (2006), ”Ett hål i mitt hjärta” (2004) och ”Terrorister – en film om dom dömda” (2003) har med andra ord inte verkat menligt på omvärldens förtroende.)

Filmen utspelas på engelska och i internationella miljöer – New York, Filippinerna och Thailand. I huvudrollerna finner vi amerikanska Michelle Williams, som inom parantes sagt haft ett förhållande och har ett barn med alltför tidigt bortgångne Heath Ledger; hon nåddes av dödsbudet mitt under ”Mammut”-inspelningen, och mexikanske Gael García Bernal som slog igenom internationellt i landsmannen Alejandro González Iñárritus ”Älskade hundar” (2000) och som även hade en roll i samme regissörs ”Babel” (2006). Och här börjar det bli lite konstigt. ”Mammut” påminner nämligen väldigt mycket om just ”Babel” i anden. Moodysson skapar en slags pendang till denna – utan att nå upp till förebilden (?) – och man undrar varför.

Det är nu vi måste gå in på manuset. Filmen börjar i en lägenhet i New York där en uppenbarligen ganska förmögen tremannafamilj leker. Men musiken (som Moodysson använder väldigt effektivt åtminstone under stora delar av filmen) antyder annat. Den är ödesmättad. Förändringar i den lyckliga fasaden är i antågande.
Mamma, pappa, barn och en flicka i sjuårsåldern. Till detta läggs en filippinsk ”nanny” som själv har två pojkar i ungefär samma ålder som parets flicka i hemlandet, som hon försöker sörja framtiden för med arbetet i New York.
Pappa (Gael García Bernal) är något slags datanörd som blivit förmögen på en webbsida för spel och mamma Michelle Williams arbetar som kirurg.

”Mammut” tar upp föräldraskap, utanförskap, längtan efter närhet, barndom, skillnaden mellan fattiga och rika (världar) och mycket annat politiskt korrekt, men misslyckas i stort med att ge karaktärerna, som ska leda historien framåt, liv. En västentlig skillnad mot ”Babel”.

Gael García Bernals figur, man i trettioårsåldern, beskrivs förvisso som en människa som inte riktigt lämnat pojkrummet, men helt dum kan han ju inte vara med miljoner på banken och en kirurg till fru och allt (inte hjärnkirurg men ändå). Men när tvingas lämna hemmet för att signera ett kontrakt i Thailand framstår han som lite väl tafatt. Att han skulle falla för en vacker prostituerad förvånar föga, men varför börjar han orera om att flytta till oförstörda paradis med henne? Hade han inhalerat häftigt och druckit från morgon till kväll, som de flesta andra västerlänningarna gör där nere (typ hans egen kollega), hade man kunnat köpa en plötslig ogenomtänkt eufori, men nu talar vi om en väldigt behärskad man som knappt drack en öl till maten. Nej, denne mans personlighet blir man aldrig klok på.

Senare lämnar han fegt semesterförälskelsen utan att säga adjö. Men på hennes nattduksbord ligger hans klockor och pennor kvar, värda en förmögenhet. Det där fattar hon givetvis inte, hur skulle hon? Hon försöker självfallet sälja dem och får också betalt för ”kopiorna”, d.v.s. inte jättemycket. Kunde inte datasnillet informerat henne om sakernas rätta värde på något snyggt sätt?

Och hemma i New York kämpar frugan med att rädda människoliv på någon akutklinik, bryter samman då ett knivhugget barns liv inte går att rädda. Vi förstår att hennes frustration inte bara avser det aktuella situationen, utan också hennes liv i stort. Men vi kommer inte henne närmare.

Problemet är att Moodysson inte lyckats ge huvudrollsinnehavarna tillräckligt med repliker, antydningar, blickar, harklingar, för att förmedla en inre karaktär. Det blir många, alltför många, mobiltelefonsamtal av typen ”jag saknar dig, och ditt kön”, men mer självutlämnade än så blir det inte.

Närmast en människa av kött och blod kommer Gloria, familjens filippinska hemhjälp, gestaltad av Marife Necesito, och kanske även hennes mor hemma i Filippinerna, förkroppsligad av Maria Esmeralda del Carmen.

Eftersom jag själv tillbringat sammanlagt över ett år på Filippinerna, kan jag intyga att dessa scener i stort är ganska realistiska. Men det finns men, filippinska folket är inte av samma tystlåtna karaktär som det svenska, man levererar inte bara stickrepliker som i ”Mammut”, utan där snackas det hela tiden.

Sedan hade det ju varit trevligt om scenen med Glorias 10-årige son och mormodern, där hon förklarar att fattiga barn ”sover” med västerlänningar, inte varit så in i helvete övertydlig.

Dessutom tycker jag Moodysson fegar, när han inte låter åskådaren få svar på vad som händer pojken. Det antyds västerländsk pedofil, men slutar vid antydningar. Kan i och sig förstå om mannen inte vill göra en ny ”Lilja” och piska saliv i ansiktet på folk, men jag tror dessvärre att det hade behövts. Nu blir det för mycket ”skakad, men inte rörd” av det hela.

Och varför inte göra något av sekvensen där Gael García Bernal befinner sig i Thailand och med blicken hastigt sveper över en utomhusrestaurant där en till synes semestersvensk familj sitter och äter. Tänk om han kunde slagit sig i slang med dem och undrat hur det känns att sitta och käka middag med två halvvuxna barn mitt i värsta bordellkvarteret!?

Ger åter ett möjligtvis lite högt betyg, men tanken hos regissören var god, och detta bör premieras även om han nu inte nådde ända fram. Tycker att det är berömvärt att Moodysson fortsätter försöker beröra, också när kapitalets investeringar är oändligt mycket högre än när det senast begav sig, och inte hänge sig åt mainstreamunderhållning – även om ”Mammut” på sätt och vis blev just det sistnämnda.

Skriven 2009-01-23

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners